Sviterna av Kreugerkraschen

I sin jakt på likviditet hade Kreuger & Toll, som sedan 1930 behärskade aktiemajoriteten i Ericsson, i juni 1931 sålt 410 000 A-aktier och 200 000 B-aktier i bolaget till den amerikanske konkurrenten. A-aktierna gav en röst på bolagsstämman, B-aktierna endast en tusendels röst. Det skulle betyda, att ITT behärskade röstmajoriteten i Ericsson, något som emellertid enligt svensk lag inte var möjligt för en utländsk ägare.

När ITT-ledningen uppdagade detta faktum, och att Ivar Kreuger fört den bakom ljuset beträffande det svenska företagets verkliga ekonomiska ställning, krävde man att Kreuger skulle ta tillbaka Ericssonaktierna, något som Kreuger också lovade och än en gång tvingades bekräfta i början av mars 1932, strax före sin sista resa över Atlanten.

För Ericssons del var det paralyserande att efter Ivar Kreugers bortgång inte veta vem som ägde bolaget; en ny styrelse efter den Kreugerdominerade borde väljas och bolagets framtida strategi dras upp, inte minst i relation till de internationella konkurrenterna, inklusive ITT.

Det andra huvudproblemet för Ericsson efter Kreugerkraschen var att bolaget var i en akut likviditetskris. Bolaget hade enligt bokslutet för 1931 en skuld till svenska banker på 40 miljoner kronor. Den växelkredit på 5 miljoner US-dollar som Kreuger 1931 tagit upp i utländska banker för Ericsson motsvarade cirka 21 miljoner kronor.

Allt detta var alltså kortfristiga bankskulder. Därtill kom ett antal åtaganden som gällde Ericssons dotterbolag i Frankrike och Argentina, av vilka de flesta också stod inför återbetalningsskyldigheter för kortfristiga lån.

Ivar Kreuger hade systematiskt tömt Ericssonkoncernen på likvida medel, och Ericsson hade en fordran på Kreuger & Tolls konkursbo på 65 miljoner kronor, pengar som i varje fall inte var omedelbart tillgängliga. Snabba lösningar krävdes.