Sigvard Bernadotte – prinsen som satsade på design

Den 7 juni 1907 födde HKH prinsessan Margareta sitt andra barn – Prins Sigvard, svensk arv­furste och hertig av Uppland. Hans far var kron­prins Gustaf Adolf och hans farfar Gustaf V. Han föddes in i en sluten, traditions­bunden och patriarkalisk värld men valde att gå sin egen väg och bröt med allt det som han som svensk prins för­väntades representera.

Uteslöts ur kungliga gemenskapen

Brytningen blev total när han mot sin fars vilja gifte sig med Erica Patzek från Berlin 1934 som inte var av kunglig börd, utan en kvinna av folket.

Prins Sigvard visste att enligt dåvarande svensk grund­lag fick han som prins inte gifta sig med enskild mans dotter. I sådant fall skulle han förlora arvs­rätten till den svenska tronen, sina privilegier, titlar och sin kungliga status. Han trotsade ändå sin far och farfar och blev därmed ute­sluten ur den kungliga familjens gemenskap.

Ur prins Sigvards dagbok, mars 1927: 

Prins, prins, det är väl inte så märkvärdigt. Det har visserligen sina fördelar att vara den man är, men samtidigt kan man förbanna det öde som lät en födas till prins…

Universitet, teater och konststudier

Efter studenten på Lundsberg våren 1926 skrev Sigvard in sig vid Uppsala universitets filosofiska fakultet. Tiden i Uppsala ägnade han utöver studierna till att spela teater, vilket han upplevde att han hade talang för och gärna ville ha som yrke. Detta sa hans far definitivt nej till. Efter avlagd fil. kand. var Sigvard den förste Bernadotten som hade akademiska betyg.

Den 12 augusti 1927 inträffade något på slottet Sofiero som påverkade resten av Sigvards liv. Den kände arkitekten Ferdinand Boberg och hans hustru Anna som var på besök, bad att få se de teckningar som han hade gjort. Till hans stora förvåning ansåg de att teckningarna var alldeles utmärkta.

Sigvard borde gå på konst­hög­skola hävdade de bestämt. Fru Boberg lovade att prata med hans far. Efter ett tag kom ett brev där hans far uttryckte sin glädje över sonens beslut att bli konstnär. Prins Eugen hade också lagt ett gott ord för Sigvards planer. På hösten fick han börja måla hos den kände konstnären Olle Hjortzberg.

Tiden på Dekorativa skolan   

Hösten 1929 kom han in på Konst­högskolan och valde Dekorativa skolan där Olle Hjortz­berg under­visade i dekorativ konst för utsmyckning av offentliga miljöer och teater­dekorationer.

Följande år deltog eleverna på Dekorativa skolan i arbetet med Stockholms­utställningen som banade väg för funktionalismen. Temat var Konstnären till industrin. Där och då föddes begreppet industri­design, konstaterar Sigvard i sina memoarer.

Sigvard Bernadotte och en klass­kamrat blev erbjudna att rita modernt silver för Nordiska Kompaniet, NK. Sigvard ritade cigarett­askar, skålar och fat som en silver­smed sedan utförde. Silver­föremålen ställdes ut på NK och väckte stort uppseende med sin strikta funktionalistiska 30-tals­stil.

Genom olika kontakter fick Sigvard en inbjudan att träffa verk­ställande direktören på Georg Jensens Silver­smedja i Köpenhamn. Ett kontrakt skrevs som lade grunden till ett betydelse­fullt sam­arbete som varade ända fram till 1980. 

Utvecklade funktionalistiskt formspråk

Under de följande åren prövade Sigvard på olika kreativa arbeten som förde honom och hans hustru till 30-talets Berlin och den tyska film­industrin där han arbetade under pseudonymen Herr Holgers.

I två år var han anställd som regi­assistent i Holly­wood där han även försökte sig på att vara skåde­spelare. Under den här perioden ritade Sigvard även silver­föremål för Georg Jensen. I sina memoarer skriver han: 

det var helt omtumlande att både se och kunna känna på silver­pjäserna som de skickliga silver­smederna hade gjort efter mina ritningar. Det var en helt annan upp­levelse än att bara se dem som skisser på ett papper."

Sigvards silver­föremål bröt mot Jensens väl­kända och ofta över­lastade traditionella stil, med sitt funktionalistiska och nya form­språk. Sam­arbetet med Georg Jensens silver­smedja utvecklades och för­djupades snabbt.

Efter lyckade utställningar kände Sigvard att han blev tagen på allvar och anför­troddes allt fler uppgifter. Han och hans hustru bodde då i det av Tyskland ockuperade Danmark där han fick upp­draget att göra dekorationerna i den ny­renoverade Apollo­teatern på Tivoli i Köpenhamn.

Efter skilsmässa från Erica 1943 gifte han om sig med danskan Sonja Robbert. Till­sammans fick de sonen Michael. Paret flyttade till Sverige och in på Kungliga slottet med barn och barn­sköterska i avvaktan på det kommande krigs­slutet.

Startade firma med Acton Björn

Av en till­fällighet träffades Sigvard Bernadotte och den danske arkitekten Acton Björn i Köpenhamn. De började samtala, och snart stod det klart att de hade samma syn på och inställning till den industriella form­givningens betydelse. Björn Acton hade ett litet rit­kontor i Köpenhamn där det även fanns plats för Sigvard.

År 1949 startade de firman Bernadotte & Björn Industri-design A/S. Det var tid­vis en svår uppgift att övertyga de danska företags­ledarna om vikten av design. Oftast hade de inställningen att det bara gällde att ”snitsa till en grej”. Sigvard och Acton Björn under­strök att de utgjorde en mellan­hand mellan producent och konsument, och vikten av att produkterna skulle vara konsument­vänliga i sin ut­formning.

Ofta möttes de av argument som ”så har vi aldrig gjort förr” eller ”det går inte!”. För att visuellt beskriva vad de menade med industri­design lät de en modell­makare göra verklighets­trogna modeller i trä, gips, lera eller plast – helst i full skala – som de sedan visade för den presumtiva kunden.

Margretheskålen, Odhnersnurran, och perstorpsplattan 

I sina memoarer skriver Sigvard att han kommer ihåg den första modellen av Odhner­snurran, som de hade fått i uppdrag att förnya.

Dåvarande vd:n för Facit­koncernen granskade en lång stund tyst modellen från alla håll och sa helt stilla: 

Precis så här skall den nya maskinen se ut. 

Detta var början till ett mer än tjugo­årigt sam­arbete.

För att nämna några andra mycket kända produkter som Bernadotte & Björn Industri­design formgav: perstorps­plattan Virrvarr, Margrethe­skålen, Bernadotte­kannan och Röda Klara.

Fick allt mindre tid att rita 

Utvecklingen gick mycket snabbt. År 1959 hade firman flyttat till större lokaler. I firman var det nu 18 personer anställda vilket innebar att Bernadotte & Björn Industri­design var störst i Skandinavien.

Nackdelen var att Sigvard fick allt mindre tid till att själv rita. Hans viktigaste uppgift blev alltmer att skaffa nya uppdrag till firman, samtidigt som han var inspiratör och idé­givare för de unga med­arbetarna.

Ingenting fick lämna kontoret utan att både Sigvard och Acton hade gett sitt god­kännande. Designen och form­språket skulle vara så enhetligt att man skulle kunna se att en produkt var form­given av Bernadotte & Björn Industri­design.

Sigvard uttrycker i sina memoarer att det var tråkigt att inte själv få tid till direkt eget skapande arbete, och att det kändes konstigt att sätta sitt namn på produkter som han enbart i periferin hade varit med om att skapa.

Erbjöds allt större uppdrag

De svenska kunderna blev allt fler. Därför beslöts 1957 att ett kontor i Stockholm skulle öppnas. Firman fick allt större och intressantare uppdrag: en svit på Grand Hotell i Stockholm, kontor på Handels­banken, och – framför allt – den svenska paviljongen på världs­utställningen i New York 1964–65 där Sigvard var chefs­designer.

På hösten 1959 gifte sig Sigvard med Marianne Lindberg-­Tchang. Efter ett gemensamt beslut 1964 beslöt Sigvard Bernadotte och Acton Björn att gå skilda vägar. Allt tyder på att de skildes som vänner. Sigvard fortsatte att arbeta i sitt eget företag, Bernadotte Design.  

AID blev sista kända samarbetet

Bernadotte Design och den brittiska designbyrån Allied Industrial Designers, AID, slog ihop sina verksam­heter 1969. Under den perioden skapade AID den mycket väl­kända logo­typen Marabou. 

Efter tre år avvecklades Bernadotte Design. Det blev allt tystare om design­prinsen Sigvard Bernadotte, men än idag omtalas han som pionjär och hans avtryck i industridesignen syns fortfarande i våra vardagsföremål.