Nybyggarsamhällen växer upp

Vattenfall var redan vid grundandet ett byggande företag. Och förblev så ända fram på 1980-talet. När de stora kraftverken byggdes krävdes hundratals, och ibland tusentals anläggningsarbetare. Vattenrallare som de kom att kallas. Anläggningarna byggdes dessutom ofta i rena ödemarken, långt från bebyggelse. Kring dessa byggen växte därför nya samhällen upp. Det första kraftverksbygget i ödemarken var Porjus, Vattenfalls första kraftverk i Norrland. Bygget inleddes 1910, och under några år var Porjus en av Sveriges största arbetsplatser. Förhållandena var mycket primitiva i anläggarsamhället.

Inledningsvis bodde de flesta av de över 300 anställda i enkla kojor och skjul. Ohyran var bara ett av de sanitära problemen. Vattenfall fick kritik för misären och startade en egen omfattande byggnadsproduktion. Ett år senare bodde alla anställda – nu nästan 700 – i baracker och kojorna revs. Förutom arbetarbaracker byggdes även marketenterier, kontor, befälsmäss, sjukstuga, polisstation, bad- och tvättinrättningar – ett helt nytt samhälle. Dessa nya provisoriska samhällen byggdes främst upp från 1930-talet till 1960-talet, under vattenkraftsutbyggnadens glansperiod. Några av de större samhällsbildningarna var Midskog (1 700 invånare), Harsprånget (2 100), Kilforsen (1 500) och Messaure (2 300). Till samhällena knöts servicefunktioner som affärer, post, skolor, sjukstuga, olika typer av kontor, bensinstation och en kiosk. Det fanns också sportanläggningar, en kyrka, samlingssalar för film, dans och ibland teater.

Idag är Messaure, med flera samhällen, helt nermonterade och skogen har tagit över.Anläggningssamhällena var mansdominerade. De flesta som arbetade på byggena var män. Men Vattenfall hade även kvinnor anställda som skrivbiträden, kockor, städerskor och annan kontorspersonal. I samhällena fanns även kvinnor som anställda i affärer, skolor och övriga inrättningar. Dessutom byggdes många egna hem där arbetarna hade möjlighet att bo tillsammans med hela familjen – det var dock långt ifrån alla förunnat. Många hemmafruar såg också till att könsfördelningen förbättrades något och barnen har senare vittnat om den trygghet de kände när det alltid var någon hemma. Även om samhällena var enkelt byggda, ansåg Statens Institut för Byggnadsforskning att Vattenfall agerade som förebild när det gällde att utveckla tillfälliga samhällsbildningar.

Social ställning styrde boendet

Dåtidens strikta sociala hierarki återspeglades i boendet. Bostädernas standard och vilken typ av bostad en anställd blev tilldelad bestämdes utifrån yrket. I till exempel Messaure (1957–80) fanns sex olika typer av bostäder som dessutom låg åtskilda. Ungkarlsbostäderna låg i baracker. Rummen, som utgick från en korridor, var 11 kvadratmeter stora och delades av två personer. På barackens kortsida fanns ett gemensamt tvättrum. Varje barack hade en kokerska som bodde i ett eget rum på 7 kvadratmeter. Vissa arbetare anvisades mark av Vattenfall där de själva kunde uppföra en bostad, ett egnahem för hela familjen. Vattenfall ombesörjde inköpet av hus och ordnade lån för husägaren, som när bygget var klart tog med huset till nästa arbetsplats. Familjebostäderna uppfördes i första hand för tjänstemän. Men även många tjänstemän bodde i en slags baracker, som låg i anslutning till tjänstemannamässen. Dessa hade precis som ungkarlsbarackerna en korridor i mitten, men rummen var större och endast en person bodde i varje rum.

I mitten av 1960 talet upphörde delvis samhällsbildningarna ute på byggarbetsplatserna och ersattes av dag- och veckopendling. Ett undantag från detta var bygget av kärnkraftverken Ringhals och Forsmark. Av olika skäl var Vattenfall tvunget att forcera Ringhalsbygget, vilket spräckte alla kalkyler för personalbehov och med det även inkvarteringen. De baracker som byggdes hade ofta låg standard och här bodde man fortfarande två arbetare i samma rum. När Forsmark byggdes 1971–85 försvann till slut skillnaden mellan tjänstemän och arbetare. I barackerna hade alla anställda 23 kvadratmeter till förfogande. Nu började dessutom allt fler av anläggningsarbetarna att ta med sig en egen husvagn.

Kuppen i Vietas

Det finns många färgstarka historier kring livet i nybyggarsamhällena. En av dem utspelades i Vietas, som existerade mellan 1962 och 1972. Där genomfördes på vårvintern 1971 en spektakulär stöld av lönekassan. Händelsen blev mycket uppmärksammad, både i Sverige och utomlands, och fick namnet Vietaskuppen. I dagens penningvärde rörde det sig om motsvarande 3,2 miljoner kronor. Pengarna återfanns aldrig och man lyckades heller inte hitta gärningsmännen. Kassaskåpet som lönekassan fanns i hade brutits upp underifrån, en så kallad Rififi-kupp. Minnet av kuppen lever fortfarande i bygderna. Det är många som säger sig veta vilka gärningsmännen var. En av dem är författaren Mikael Niemi, som också skrivit en pjäs om händelsen – ”Jag gjorde Vietaskuppen”.