Näringsfriheten genomförs 1864

Näringsfrihetsförordningen har av ekonomhistorikern Tom Söderberg kallats den svenska företagsrättens Magna Charta. De första raderna i förordningen (SFS 1864:41. Näringsfrihetsförordningen 18 juni 1864) lyder:

Svensk man och kvinna är /…/ berättigad att i stad eller å landet   idka handels-, eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt utrikes orter emellan  fortskaffa varor.

År 1864 utfärdades också en reviderad fabriks- och hantverksordning med utvidgad näringsfrihet och frivillig föreningsanslutning. Fram till 1867 var näringslivet i Sverige fortfarande uppbyggt på en mängd skråämbeten med särskilda lagar och förordningar, men i princip kunde nu vem som helst börja med vilket hantverk som helst utan kompetensbevis.

Vissa skillnader fortsatte dock att gälla. Den ogifta kvinnan var formellt jämställd med mannen, men den gifta kvinnans möjligheter var fortfarande begränsade. Ett exempel på en kvarvarande begränsning för kvinnor som startade en näringsverksamhet var att de fortfarande inte fick anställa gesäller och lärlingar, utan bara fick ta hjälp av sina egna hemmavarande barn.

En viktig fråga för 1800-talets företagare gällde möjligheten att skydda sina innovationer och produkter med hjälp av patent- och varumärkesskydd. Denna fråga blev mer akut när konkurrensen ökade i och med näringsfriheten. Både i Storbritannien och på kontinenten stod debatten het om det som tyskarna så talande kallade Schmutzkonkurrenz, med andra ord oskicket att saluföra billigare (och kanske sämre) kopior under förespegling av att det var fråga om prima vara. I synnerhet gällde problemet exporthandeln, där inhemska producenter inte sällan prånglade ut varor som de påstod vara importerade original. Britterna var mest aktiva på detta område, och det sågs som ett stort framsteg när de tecknade bilaterala avtal med olika europeiska stater, det första med Tyskland 1874. Den så kallade Pariskonventionen för skyddande av patent, varumärken och mönster från illojal konkurrens tillkom 1883 med elva undertecknande stater, och två år senare gick Sverige med i systemet.

Även på den inhemska marknaden var varumärkesskydd och patentlagstiftning en viktig förutsättning för företagens utveckling och förkovran. Till stor del hade ett sådant skydd existerat sedan tidigare genom skråväsendet. Även manufakturlagstiftningen under 1700-talet stadgade ett visst skydd av varumärken och patent. Men detta ansågs tydligen inte tillräckligt. Till skydd för nya uppfinningar utfärdades en förordning 1819 om ett ”privilegia exclusiva för nya i riket förut okända slöjdinrättningar, konster eller väsentliga konstförbättringar”. I upp till femton år kunde man få skydd för egna uppfinningar eller nymodigheter som man infört från utlandet. Nya patentlagar som byggde ut systemet följde sedan 1834, 1856 och 1884. Skyddstiden femton år fortsatte att gälla. År 1856 avskaffades möjligheten att få skydd för införda uppfinningar från utlandet – syftet var att även skydda utländska producenter. Dessutom avskaffades kravet på att efter viss tid bevisa att patentet kommit till kommersiell användning.

Författare: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.