Multinationella företag och en global produktionslogik

I början av 1900-talet arbetade ungefär en femtedel av arbetarna inom den svenska industrin i företag med fler än 500 anställda. I mitten av seklet hade andelen ökat till 30 procent, och i slutet av 1990-talet arbetade nära 60 procent av de privatanställda i Sverige i företag med fler än 500 anställda. Motsvarande siffra i Frankrike, Tyskland och Storbritannien var då ungefär 35 procent. Många av de svenska storföretagen har framgångsrikt anpassat sig till de senaste årtiondenas omvandlingskrafter och är idag till sin karaktär multinationella företag, vilket innebär att företag som Ericsson, Atlas Copco och Electrolux är mindre beroende av förhållanden i Sverige och mer underkastade en global industriell logik. Denna går bland annat ut på att tillverkningsindustrin har förändrats i riktning från produktion till koordination, med andra ord att en stor del av arbetskraften ägnar sig åt verksamheter som vanligtvis inte förknippas med produktion i klassisk bemärkelse. Istället handlar det dagliga arbetet i stor utsträckning om integrering av olika teknologier, produktutveckling, design, försäljning och marknadsföring.

Denna omorientering har fört med sig betydande direktinvesteringar i utlandet, i syfte att finnas närmare viktiga marknader och knyta nödvändig kompetens till företagen. Detta har i sin tur inneburit att lokaliseringen av arbetskraft har förändrats. I slutet av 1980-talet sysselsatte svenska storföretag 750 000 personer i Sverige och 500 000 utomlands. Tjugo år senare hade antalet sysselsatta i Sverige sjunkit till omkring 450 000 medan antalet anställda i utlandet stigit till 1 100 000. Det är dock förhastat att tro att huvudskälet till detta är att produktionen förläggs till lågkostnadsländer. Faktum är att huvuddelen av de jobb som flyttat ut har hamnat i övriga Europa och USA.

ASEA, som 1987 fusionerade med schweiziska Brown Boveri, var tidigt ute i denna omorienteringsprocess. Vd:n Percy Barnevik profilerade det nybildade ABB som ”truly global” med hänvisning till de många organisatoriska förändringar som syftade till att bygga ett i grunden multinationellt bolag. Det gällde till exempel införandet av en organisation som var mindre geografisk till sin karaktär och istället fokuserade på affärsområden och funktioner inom företaget. Det gällde också bantningen av huvudkontoret och uppdelningen av företaget i mindre enheter med eget resultatansvar. Sedan slutet av 1980-talet har en lång rad företag rört sig åt samma håll, även om globaliseringsstrategin också medfört svåra utmaningar när det gäller styrning och transparens i allt större ekonomiska enheter.

Denna framväxt av ett antal multinationella företag med svenska rötter har haft stor betydelse för det svenska näringslivets omvandling sedan mitten av 1980-talet, särskilt med avseende på det ökade kunskapsinnehållet i de varor och tjänster som produceras. De 20 största koncernerna i Sverige uppskattas stå för hälften av all den privata forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) som bedrivs i Sverige. Om man begränsar sig till den FoU som rör högteknologiska produkter står dessa företag för över 90 procent. De stora företagen besitter också resurser att förfina och få ut nya teknologier och produkter på en global marknad, något som små och medelstora företag kan vara delaktiga i att utveckla. På samma sätt kan FoU-intensiva storföretag fungera som plantskolor för nya entreprenörer. Därför är samspelet mellan företag av olika storlek av stor betydelse. Den svenska telekomsektorn har exempelvis gynnats starkt av Ericssons framgångar med AXE-växlar och mobiltelefoner, eftersom det också skapat en produktiv vegetation för en lång rad underleverantörer.

Ett annat exempel på storföretagens framväxt kommer från skogsnäringen. Medan massaindustrins produktion enbart vuxit långsamt, och exporten inte alls, har förädlade pappersprodukter stått för huvuddelen av branschens tillväxt mellan 1980 och 2010. Ett av de största skogsföretagen i början av 1980-talet var Mo och Domsjö AB (MoDo, som efter att ha köpt Holmens bruk år 1988 bytte namn till Holmen AB år 2000). MoDo hade grundats av familjen Kempe 1873, och vid mitten av 1900-talet startade ledningen ett forskningslaboratorium som gjorde att bolaget höll sig i näringens teknologiska framkant, bland annat genom att ta fram processen för blekning av papper med hjälp av syrgas. I början av 1980-talet var MoDo ett stort skogs- och kemikonglomerat, men hade också drabbats hårt av 1970-talskrisen. Under de kommande 20 åren genomgick företaget en rad strukturaffärer, som bäst kan förstås utifrån den kunskap som fanns i företaget inom en mängd olika områden. Finpapperstillverkningen fusionerades med SCA och såldes till finländska Metsä Serla 2000, verksamheten inom organisk kemi såldes av och hamnade i Akzo Nobel, medan delar av FoU-verksamheten knoppades av och bildade såväl teknikkonsultbolaget MoRe Research som den teknikpark – Processum Bio Refinery Initiative – som byggdes upp i Örnsköldsvik i början av 2000-talet.

Sammantaget har alltså en lång rad äldre svenska storföretag följt den internationella trenden mot allt större multinationella koncernbildningar. En viktig komponent i denna process är att företagen i de flesta fall renodlat sin produktion till ett antal kunskapsintensiva nischer – och bort från enklare former av massproduktion. Omvandlingsprocessen kan iakttas i det stora antalet strukturaffärer, de många flyttade huvudkontoren (till Stockholm från olika delar av landet och i viss grad till utlandet) och det kraftigt ökade utländska ägandet. Den finansiella sektorns framflyttade positioner har också bidragit till och möjliggjort förnyelse och omorientering. Som vi ska se i nästa avsnitt har dessa omvandlingskrafter på intet sätt bara gynnat storföretagen.

Författare: Oskar Broberg

Oskar Broberg är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del V: Globalisering, entreprenörskap och humankapital. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.