Motstånd mot kärnkraft

Fram till inledningen på 1970-talet var kärnkraftfrågan inte politiskt laddad. Men vändpunkten kom 1973. Under Centerpartiets stämma i Luleå samma år höll Hannes Alfvén, professor och 1970 års nobelpristagare i fysik samt en gång verksam i AB Atomenergi, ett känsloladdat tal med titeln ”Energiproblemet”. Han uppmanade åhörarna att ta en tankepaus kring kärnkraftens roll i samhället.

Kärnkraften kom att bli en profilfråga för centerpartiet. Partiets vallöfte inför valet 1976 blev att inga nya reaktorer skulle få laddas eller tas i drift, samt att all kärnkraft borde vara avvecklad till 1985. Valet blev en stor framgång för centerpartiet, och Thorbjörn Fälldin, partiets ordförande, kunde bilda den första borgerliga regeringen på 44 år.

Men Fälldin fick inte gehör för sina vallöften i regeringen. Motsättningarna mellan regeringspartierna blev så stora att regeringen sprack i oktober 1978. Folkpartiledaren Ola Ullsten bildade då en minoritetsregering fram till valet 1979. De borgerliga partierna vann även detta val, med ett mandats övervikt.

Olycka ledde fram till folkomröstning

Ett halvår senare inträffade olyckan vid det amerikanska kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg. Händelsen ledde till att riksdagen beslutade att en folkomröstning skulle hållas om kärnkraftens framtid.

Folkomröstningen genomfördes i mars 1980, med tre alternativ – eller linjer – att välja mellan. Linje 1 och Linje 2 gick ut på att kärnkraften skulle ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd” och att ”ingen ytterligare kärnkraftbyggnad skall förekomma”. Det fanns alltså två alternativ som inte ville ha en snabbavveckling. Bakom Linje 1 stod moderaterna och bakom Linje 2 stod Socialdemokraterna och Folkpartiet. De hade också ett tillägg på sin valsedel om energihushållning, satsning på förnyelsebara energikällor och att kärnkraftverk och andra betydelsefulla energianläggningar ska ägas av stat och kommun.

Linje 3, som hade stöd av Centerpartiet, Vänsterpartiet Kommunisterna och KDS, krävde att kärnkraften skulle avvecklas redan inom 10 år. Ej laddade reaktorer fick inte tas i drift och den fortsatta utbyggnaden skulle stoppas omedelbart.

Inför folkomröstningen bildades den partipolitiskt obundna organisationen Folkkampanjen mot kärnkraft. Den organisationen stödde också Linje 3.

Linje 2 fick flest röster, och i juni samma år fattade riksdagen ett nytt beslut med utgångspunkt från folkomröstningen. Det innebar att de reaktorer som redan var i drift, färdiga eller under arbete, det vill säga tolv reaktorer, skulle få användas. Dessa skulle emellertid avvecklas senast år 2010.

Avveckling påbörjas

Den 26 april 1986 inträffade återigen en svår reaktorolycka. Denna gång i ukrainska Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen. Olyckan satte nytt fokus på kärnkraftens risker. Under våren 1988 beslutade riksdagen om en tydlig tidsplan för att avveckla kärnkraften. År 1995 skulle en reaktor i Barsebäck avvecklas och 1996 en i Ringhals. Enligt den socialdemokratiska miljö- och energiministern Birgitta Dahl var beslutet om avvecklingen av de två reaktorerna ”oåterkalleligt”.

Men 1990 ändrade socialdemokraterna sin energipolitik. Det banade vägen för den så kallade trepartiuppgörelsen 1991. Avvecklingsdatumen 1995 och 1996 avskaffades. Senare, 1997, tog riksdagen bort slutdatumet 2010, och bestämde att Barsebäck skulle avvecklas i två steg. Klockan 14:00 den 30:e november 1999 inleddes stängningen av Barsebäck 1. Barsebäck 2 följde samma väg och stängdes 2005.

Ett helt annat steg togs i februari 2009. Då enades partiledarna för de borgerliga regeringspartierna om en ny energi- och klimatpolitik. Det skulle nu återigen bli tillåtet att bygga nya kärnkraftsreaktorer, på befintliga platser. Dock inom ramen för maximalt tio reaktorer.

Författare: Vattenfalls historia och kulturarv