Handeln under första världskriget

Allmänna missnöjet

Det allmänna missnöjet med varubrist och höga priser ledde under våren 1917 till demonstrationer på flera håll i Sverige – också uppmuntrade av den ryska februarirevolutionen. Demonstranterna menade att arbetarna missgynnades medan ”brödbaronerna” kunde göra stora vinster. Inom loppet av tio dagar från den 19 april hölls demonstrationer på över 100 platser, med sammanlagt över 250 000 deltagare.

Ofta föregicks demonstrationerna av arbetsnedläggelser, och demonstranterna tågade vanligen mot den statliga kristidsnämnden. På vissa platser blev demonstrationerna våldsamma. På ön Seskarö utanför Haparanda samlades cirka 600 personer den 25 maj 1917 i protest mot att de hade svårt att få ut bröd på sina ransoneringskort och mot att större delen av en sändning kålrötter som levererats till ön hade varit av så dålig kvalitet att de betraktades som oätliga.

Demonstranterna menade också att bagarna på ön undanhöll bröd för att sälja på svartabörsmarkanden i Haparanda. Efter mötet gick demonstranterna till ett av öns bagerier där de tog med sig 540 kilo bröd till ett värde av 382 kronor. När de gick lämnade de 353 kronor till den frånvarande bageriägaren som ersättning. När ett annat bageri två dagar senare besöktes av demonstranter som krävde tvångsförsäljning av bröd, protesterade bagaren kraftigt och gjorde en polisanmälan, samt namngav några av männen som varit på bageriet. Detta resulterade först i en polisundersökning och några dagar senare i att tungt beväpnad militär sändes till ön. Det uppstod handgemäng men inte någon egentlig eldstrid.

Kooperativa förbundet

Dessa hungerdemonstrationer var till viss del politiska protester, utförda av i första hand syndikalister och socialdemokrater som vände sig både mot den offentliga hanteringen av livsmedelsläget och mot de privata bageriernas agerande. Detta kan visserligen ha stärkt det socialdemokratiska partiets position visavi landets arbetare, men en annan viktig konsekvens var att den kooperativa rörelsen fick en skjuts framåt. Framför allt Kooperativa förbundet (KF) och Konsumbutikerna drog fördel av detta. I början av 1900-talet hade de föreningar som var anslutna till KF 11 000 medlemmar, och medlemsantalet ökade till 240 000 år 1920 och 700 000 år 1940. KF ägnade sig både åt parti- och detaljhandel, och från 1919 ingick även industriproduktion i rörelsen. Inledningsvis ägnade KF sig åt produktion av kemisk-tekniska detaljhandelsprodukter och margarin, men under mellankrigstiden vidgades utbudet av industriprodukter med anknytning till privat konsumtion.

Handeln med livsmedelsprodukter krävde en speciell hantering under krigsåren. Det ansågs nödvändigt att staten ingrep, i första hand för att hålla ned priserna och i andra hand för att stabilisera tillgången på marknaden. Vad gäller det första målet lyckades statsmakterna förhållandevis väl, och priserna på livsmedelsprodukter var lägre än på både andra konsumtionsvaror och partipriserna. Med målet att hålla ned priserna var det emellertid svårt att upprätthålla en stabil tillgång till varor, särskilt när landet avskärmades från flertalet viktiga handelspartners.

Den internationella marknadens svängningar påverkade också handeln med andra varugrupper. Särskilt ökade efterfrågan från de krigförande nationerna på skor och textilier. Den internationella prisutvecklingen på dessa varor var stark, och för företagen var det en fördel att exportera framför att sälja på den inhemska marknaden.

Rustningsindustrin

Den internationella efterfrågan var även stark på varor med anknytning till rustningsindustrin. Exportandelen ökade för både malmer och bearbetade metallvaror. Även delar av verkstadsindustrin kunde dra fördel av en ökad efterfrågan. Framför allt handlade det då om verktygsmaskiner, generatorer, pumpar och valsverksutrustning. Bland de företag som kunde leverera denna utrustning återfanns ASEA, Sandvik och Atlas Diesel (från 1956 Atlas Copco). I krigets inledningsskede var det framför allt efterfrågan från Tyskland och Ryssland som stimulerade den svenska industrin.

Den svenska exporten utvecklades starkt även under 1916 och fram till våren 1917. Under denna period var krigskonjunkturen som starkast, med kraftig efterfrågan och höjda priser. De krigförande ländernas behov av metallvaror, maskiner och utrustning var fortfarande stark, men även efterfrågan på papp och papper ökade. På dessa områden fortsatte priserna att stiga som en effekt av både den internationella och den nationella efterfrågan. Det hade säkerligen varit möjligt att öka exporten ytterligare. Problemet var emellertid att få tillgång till arbetskraft – såväl mindre kvalificerad som välutbildad. Bristen på arbetskraft var som tydligast mot slutet av 1916. Genom ökade löner försökte företagen locka arbetare från jordbrukssektorn till industrin i städerna. Detta lyckades också till viss del, men som en konsekvens växte arbetskraftsbehovet inom jordbruket.

Utvecklingen under krigets första år bidrog till att skapa vissa obalanser i utrikeshandeln. Medan importen av framför allt livsmedelsprodukter och insatsvaror minskade växte den internationella efterfrågan på svenska produkter. I ett flertal branscher visade det sig emellertid omöjligt att öka produktionen i tillräcklig omfattning för att möta efterfrågan. Bristsituationen bidrog också till en omfördelning från inhemsk konsumtion till export.

Importen återhämtade sig

Avskärmningen från den internationella marknaden till följd av det oinskränkta tyska ubåtskriget drabbade både export och import hårt. Som redan konstaterats ledde den minskade livsmedelsimporten till särskilda problem, men i stort sett all import och export begränsades påtagligt – importen mer än exporten. Det var i första hand handeln med ententmakterna som minskade, medan utbytet med axelmakterna med Tyskland i spetsen kunde fortsätta via Östersjön. Trots det var exporten relativt jämnt fördelad mellan de båda ländergrupperna. Den stora förändringen inträdde vid krigsslutet, då exporten till Tyskland rasade snabbt och någon påtaglig återhämtning för den internationella handeln inte skedde. Internationella förväntningar på ett kommande prisfall bromsade intresset för köp av svenska varor. De stora förhoppningar Sverige haft på framför allt papp- och pappersindustrin kom på skam, liksom på andra delar av skogsindustrin.

Importen återhämtade sig dock snabbt, i och med att svenska köpare alltmer fick tillgång till marknader som tidigare varit avspärrade. Det ackumulerade bytesbalansöverskottet som hade byggts upp under krigsåren kom här väl till pass för att finansiera den ökade importvolymen. Bland de varor som Sverige nu fick tillgång till återfanns olika rå- och insatsvaror till livsmedelindustrin och textilindustrin samt olika icke-järnmetaller och brännoljor. På våren 1919 hade råvaruimporten nått en sådan omfattning att ett flertal branscher kunde återuppta produktion på normal nivå. Samtidigt stabiliserades de internationella priserna efter ett inledande prisfall vid krigsslutet.

Text: Mats Larsson. Mats är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan  och Centrum för Näringslivshistoria och Dialogos Förlag 2014.