Genombrott för svensk export

På 1850-talet bröt en ny tid in i Sverige med ökande tempo, ny politisk inriktning och förändrade institutioner. Efter Krimkriget vid 1850-talets mitt drevs efterfrågan på svenska råvaror upp. Liksom under Napoleonkrigen gynnades Sverige av sin position mellan öst och väst. Den svenska exporten fick nu sitt genombrott och växte som andel av BNP.

Framför allt tre produkter stod för den positiva utvecklingen: havre, trä och järn. Efterfrågan på havre drev på kommersialiseringen av jordbruket, nyodlingen och skiftesrörelsen. Den nya storindustrin var sågverk och träexport i Norrland, medan metallvaror minskade i betydelse för exporten. Denna uppgångsfas pågick dock bara till 1870-talets början, och år 1873 förbyttes utvecklingen i en djup kris som blev inledningen till vad som kallats den långa depressionen, vilken sträckte sig fram till 1896. Det var en omställningsperiod där särskilt det europeiska jordbruket drabbades hårt av att man nu till Europa kunde importera billig spannmål från jordrika länder på andra kontinenter. Tillväxten fortsatte, men under andra omständigheter än tidigare. Den skärpta konkurrensen medförde lägre vinster för företagen. Investeringarna ändrade inriktning och syftade till att öka effektiviteten och konkurrenskraften.

1880-talet blev ett problematiskt årtionde. I politiken avspeglade sig detta i krav på ökade tullar och protektionism – som vi sett. Jämfört med tillväxten under åren före kraschen – som orsakades av att en bubbla av höga förväntningar på järnvägsbyggande i USA och Europa sprack – sjönk tillväxttakten i Sverige och utomlands. För svensk del hade det tidiga 1870-talet kännetecknats av stark industriell tillväxt, och många nya företag hade skapats. Men detta hade åstadkommits från en mycket liten bas. Den agrara sektorns grepp om ekonomin hade ännu inte på allvar lossats.