Första Volvon rullar ut

I takt med att efterfrågan på bilar ökade efter första världskriget hade flera svenska aktörer försökt sig på att tillverka bilar, bland andra Thulinverken i Landskrona, Tidaholms bruk och Scania-Vabis i Södertälje. Men lönsamheten uteblev och företagen gav upp, det ena efter det andra. Två nödvändiga faktorer saknades: resurser för masstillverkning och en försäljningsmarknad stor nog att motsvara denna produktion.

När den tidigare försäljningschefen på SKF, Assar Gabrielsson, och ingenjören Gustaf Larson startade Volvo 1926 hade de ett starkt konglomerat av väletablerade industriföretag i ryggen. Pentaverken i Skövde tillverkade motorerna, Bofors chassi och vevaxlar, växellådorna kom från Köpings mekaniska verkstäder och karosserna från Olofströms bruk. För kullagren stod SKF, som även tillhandahöll fabrikslokal på Hisingen i Göteborg, aktiekapital samt – inte minst – varumärkesnamnet Volvo.

När bilen rullade ut från sammansättningsfabriken i Göteborg var det ett resultat av ett nära samarbete mellan flera olika fabriker, med skiftande specialitet. Redan från starten var Volvo således beroende av sina underleverantörer. Efter andra världskriget, när bilen fick sitt stora genombrott i Sverige, blev det ömsesidiga beroendeförhållandet ännu tydligare. Efterhand köpte företaget upp flera av de stora underleverantörerna, men rotsystemet av komponentleverantörer fortsatte att förgrena sig.

Ur Företagshistoria 2021:2

Text: Anders Houltz