Europeiska unionen

1952 bildades Europeiska kol- och stålunionen. Den kom till stånd genom Parisfördraget 1951 och medlemmarna var Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Syftet var att ställa ländernas kol- och stålindustrier under överstatlig ledning för att därmed omöjliggöra krig mellan unionens länder.

1958 bildade dessa stater även Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEC kom till stånd genom Romfördraget 1957 och samtidigt slöts det fördrag som låg till grund för Euratom. Syftet med EEC var att skapa en tullunion och en gemensam marknad med fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor. Syftet med Euratom var att främja kärnenergins fredliga utnyttjande.

1967 etablerades Europeiska gemenskaperna (EG) som en samlande institution för de tre tidigare gemenskaperna.

1973 blev Danmark, Irland och Storbritannien medlemmar i EG.

1981 blev Grekland medlem i EG.

1986 blev Portugal och Spanien medlemmar i EG.

1990 utvidgades EG genom Tyskland återförening.

1993 bildades Europeiska unionen (EU) som ett utvidgat och fördjupat samarbete mellan EG-länderna. Unionen kom till stånd genom Unionsfördraget, antaget i Maastricht 1992. Nu var den inre marknaden förverkligad, vilket bland annat innebar att medborgarna kunde bosätta sig, arbeta och studera i det land de ville. I det utvidgade samarbetet ingick bland annat Ekonomisk och monetär union (EMU), Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt Europeiska polisbyrån (Europol).

1995 blev Finland, Sverige och Österrike medlemmar i EU.

1999 infördes euro som elektronisk valuta i elva medlemsländer.

2002 infördes euromynt och sedlar i tolv medlemsländer.

2004 blev Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern medlemmar i EU.

2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i EU.