Ett franskt modehus i Stockholm

De flesta sveper med blicken förbi det hus vid Mynttorget som leder in på Västerlånggatan, nu med texten Stockholms Stads Brandförsäkringskontor på husfasaden. Exteriören har varit helt oförändrad under de senaste 250 åren.

Hit flyttade år 1775 ett modehus, som blev stadens bäst ihågkomna i och med att författaren Johan Ellers skrev om Madame Pauli i sin Stockholmsbok år 1800.

Kungl. Maj:t fick år 1775 en ansökan från en fransk kvinna, Barbara Suzanne Pauli, om att starta ett modeföretag. I sitt brev på franska beskrev hon att modets växlingar skulle ses som en njutning för samhällsmedborgarna, samtidigt som modet utgjorde en viktig näring för staten. Hon anhöll om att sätta upp ett företag i Stockholm och hade därför redan anställt ett biträde. Tanken med rörelsen var att hon skulle ta sig an unga flickor från Barnhuset, för att lära upp dem att tjäna sitt levebröd utan att ligga staden till last. De skulle kunna sy upp kläder efter modeller som hon fritt skulle importera från Frankrike. Om tillverkningen godkändes önskade hon få privilegium att öppna butik och att hon som uppmuntran i sitt företagande skulle undandras beskattning. Här åberopades således både tull- och skattefrihet, vilket måste uppfattats som utmanande mot stadens övriga borgare.

Motsträvigt skrå

Eftersom skråväsendet krävde bifall av de redan verksamma, remitterade Handelskollegiet i Stockholm ärendet till Siden- och klädeskramsocieteten, vilken givetvis ställde sig negativ till en nyetablering.

... [d]enna näring som hittills blivit här tillåten blott såsom ett medel för fattig, fast hederligt folks underhåll, har dock såsom befordrande yppighet aldrig ansetts värdigat förtjäna uppmuntran, det Madame Pauli för sig begär, utan allenast blivit tåld, då den haft inländska idkare och drivits med hemgjorda ämnen….

Det intressanta var hur de konservativa männen i skrået, formulerade avslaget: 1) i staden fanns redan så många som ägnade sig åt nipperhandel att det var svårt att försörja sig, 2) ansökan om tullfrihet ansågs som äventyrlig, 3) man ansåg ”ombyte i moder skadlig”.

I oktober 1775 tillstyrker ändå överståthållaren ansökan, vilket fastslås i ett brev från Kungl. Maj:t. Barbara Pauli beviljas rätten att driva rörelse som tänkt, med reservationen att för undvikande av ”lurendrejeri och underslev” ska hon en gång om året visa upp en förteckning över de modeller hon tänkt importera från Frankrike. Orsaken till denna oväntade vändning i händelserna kan vi bara spekulera om. Kanske hade fru Pauli goda kontakter som talade väl för hennes sak hos överståthållaren. Kanske fanns Kommerskollegiet med på ett hörn och kunde återigen visa att man från statsmaktens sida ville bryta societeternas lokala etableringsmonopol såsom framgått många gånger tidigare. Detta exempel styrker fakta om att skrånas etableringsmonopol inte var oövervinnerligt.

Inspiration från Paris

För Barbara Pauli fanns en förebild i Paris på 1770-talet, varifrån modedrottningen Rose Bertin dikterade modet tillsammans med drottning Marie-Antoinette, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Bertin, som blivit föremål för flera biografier, fångade upp de senaste trenderna inom mode, överdrev dem och presenterade dem sedan som det senaste. Tillsammans med Marie Antoinettes frisör Léonard lanserade hon exempelvis de så kallade "pouf"- frisyrerna, de höga pudrade frisyrer med fantasifulla dekorationer som blev populära i hela Europa.

Madame Paulis Temple du Goût vid Mynttorget blev således modets högborg i Stockholm på 1770- och 80-talen. Hit kom de modeintresserade för att dricka te eller kaffe på konditoriet en trappa upp hos fru Hollming, medan de funderade över vad de skulle köpa i modetemplet bredvid. Barbara Pauli ägde och drev modehuset själv. Hon hade fått tillstånd, vilket innebar att hon ”ägde att tillverka och i öppen bod försälja allehanda Fruntimmers-grannlåt och Hufvudbonader, emot vanlige utskylders ärläggande samt för de modeller hon från Frankrike hvart fjärdedels år ärna förskriva, en skälig tullavgift; hvaröfver en noga förteckning till Öfver-Directeuren av Tullarne, skulle ingifvas” enligt Elers (1800). Någon skatte- eller tullfrihet blev det emellertid aldrig tal om.

Framgångsrik

Ändå gick det bra för madame Pauli. År 1780 fanns hon med i taxeringslängderna på Norrmalm under rubriken ”Diversehandlare”. Hennes skatteinbetalningar var detta år så stora att endast en enda diversehandlare på Norrmalm betalade mer. Hon taxerades år 1780 till tre daler silvermynt i ordinarie kontribution (stadsskatt) och två daler och tolv öre i avgift för att finansiera det nya Börshuset, samt tre daler i så kallad inkvarteringsavgift. Av stadsdelens 36 skräddare var det bara två som nådde upp till samma taxering.

Hur det sedan gick för Barbara Pauli är inte känt. Men förmodligen hade hon vid starten för avsikt att, liksom Rose Bertin, få hovets damer och de kungliga som kunder från det närbelägna slottet. Kanske lyckades hon att förse dem med det allra senaste från franska hovet och Paris modesalonger? Säkert kan framtida forskning ge oss svaret!

Madame Paulis etablering av Temple du Goût får ses som en historisk pionjärinsats när det franska modet var oerhört populärt. Det fick till följd att flera män kom att följa i hennes fotspår i modebranschen i samma lokaler under de följande 150 åren.

Läs vidare:

Anita Du Rietz (2013) Kvinnors entreprenörskap under 400 år, Stockholm, Dialogos Förlag.

Gösta Selling (1946) Stockholms stads brandförsäkringskontors hus i kvarteret Aglaurus vid Mynttorget.  Stockholm, Nordisk Rotogravyr.

Martin Wottle (2005) ”Ett anspråkslöst förslag” i Kekke Stadin (red.) I all anspråkslöshet. En vänbok till Lars Björlin, Södertörns Studies in History 2, Stockholm s. 156 ff.

Fil.dr Anita Du Rietz är associerad forskare vid CfN. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2013:3.