Cyklar har vanligtvis två hjul. Från början hade den varken pedaler, luftfyllda däck, kedja eller ens styre. Den fick i stället sparkas fram. Men vid slutet av 1800-talet såg konstruktionen i princip ut som i dag — med pedaler och en kedja som sätter snurr på bakhjulet. Det finns många som vill ta åt sig äran av att ha tillverkat världens första cykel. Det finns en historia om att Leonardo da Vinci (1452–1519) skulle skissat på en, men det är antagligen inte sant. Troligare är att någon som arbetat med hans arkiv många år senare skissat något cykelliknande på baksidan av en annan ritning.

Efter benskakare (obekväma konstruktioner med två järnhjul som gjorde att skelettet skakade kraftigt på den som framförde cykeln) och höghjulingar utvecklades säkerhetscykeln i England på 1870-talet. Den hade kedjeutväxling och två lika stora hjul. Ett mycket stort steg för cykelns utveckling var uppfinnandet av den luftfyllda gummislangen. John Boyd Dunlop (1840–1921) var en veterinär på Irland som 1888 provade att sätta en luftgummiring på sin sons trehjuling.

Det blev en succé och idén spred sig. Vid slutet av 1890-talet var cykeln i princip färdigkonstruerad med frinav, bromsar och luftfyllda gummidäck. På vissa av 1890-talet cyklar skulle man dock trampa upp och ner på pedalerna i stället för runt. Det fanns en teori om att man på det sättet bättre tog tillvara benens muskelkraft.

Snabb utveckling

Benskakarna och höghjulingarna var avsedda för herrar, eftersom kvinnor inte kunde bära byxor. Några olika varianter av cyklar med tre, fyra eller till och med fem hjul byggdes där damerna kunde sitta i damsadel eller cykla i kjol. De var mycket dyra och tungcyklade på dåtidens vägar. Damcykelramen kom något senare när man fått fram en lätt, mer hållbar stålrörskvalitet. En vid, lång byxkjol uppfanns av Amanda Bloomer i England på 1850-talet. Den kjolen blev populär från 1890-talet och kunde användas vid sportande och cykelturer. Men det var först på 1910-talet som det blev vanligare att damer »red velociped« som det kallades.

Under 1920-talet blev cyklarna billigare. Nu hade även landsbygdens folk, pigor och drängar, möjlighet att köpa en cykel på avbetalning. Det ledde till att rörligheten på landet ökade. Man kunde färdas till den större orten för att handla, få nyheter eller kanske åka till dansbanan i en närbelägen by. Dessutom blev det lättare att ta sig till tillfälliga jobb i skogen eller på åkern.

Under de följande decennierna förbättrades cykeln tekniskt sett. De blev mer hållbara och en stor flora av tillbehör utvecklades: utväxlingar, bättre bromsar, lyse och pakethållare. Särskilt under andra världskriget blev cykeln ett nödvändigt transportmedel i skuggan av bränsle- och gummikriser.

Svenska cyklar

Den första större svenska cykeltillverkaren var fabrikören Per From som 1884 gjorde sin första cykel. Han hade varit på en studieresa till USA och tagit med sig kunskapen att bygga höghjulingar till Sverige. Hans höghjulingar hade ram av rör, ihålig framgaffel, däck av massivt gummi och kullager på både fram- och bakhjul. From fortsatte att bygga cyklar efter utländska förebilder. Vissa liknar dagens cyklar men han tillverkade även olika specialcyklar, som till exempel trehjulingar för dem som trodde att det var svårt att hålla balansen på en tvåhjuling.

Sveacykeln konstruerades av bröderna Ljungström på 1890-talet. Den hade fem tryckluftsreglerade växellägen och två bromsar. Tillverkningen pågick till omkring 1905. Alfred Nobel blev intresserad av konstruktionen och de tillverkades i England under en kort tid.

Scania i Malmö importerade engelska Humber-cyklar men började även egen tillverkning. I det främre kedjedrevet syntes fabriksmärket från buss- och lastbilstillverkaren Scania.

Crescent tillverkades från 1890-talet i Chicago. De importerades till Sverige och ansågs så bra att Lindblads började tillverka dem i Stockholm. På 1960-talet gick företagen som tillverkade Crescent och Monark samman. Monark i Varberg, Wiklunds i Stockholm och Nymans i Uppsala hade flera egna märken men sålde också delar till mindre tillverkare. Många mindre handlare köpte delar per postorder från de större fabrikerna och monterade själva. De namngav ofta sina cyklar fantasifullt eller tidstypiskt, till exempel till Spurt, Spänst, Snabb, Svanen och Amor, Funkis, Flygaren, Pilot, Torped eller Atomen. Sammanlagt har det funnits mer än 2 500 olika cykelmärken i Sverige.

Cykeln har utvecklats till att på många håll i världen utgöra det viktigaste och största transportmedlet. Men i Europa är vi fortfarande fästa vid våra bilar, även om framför allt Danmark och Holland är cyklande nationer. I Danmark sker var femte resa med cykel, i Sverige var tionde. De senaste årens utveckling av elcyklar har dock ökat intresset för cykeln som transportmedel, inte minst i städerna.