Världshandel till sjöss: Starten för Sveabolaget

Starten av Svea

Det började med att fyra förhoppningsfulla affärsmän stämde träff i Stockholm för att prata affärer den 11 november år 1871. Det var grosshandlarna Edward Cederlund, Ludvig Fredholm, och Samuel Godenius, samt Carl Lindroth som hade egen firma. Efter en period av missväxt och hungersnöd hade konjunkturen i Sverige äntligen svängt, och tiden var inne att starta bolag.

De fyra herrarna kunde omöjligt veta då, att deras bolag skulle sätta prägel på svensk handel och sjötransport i över hundra framöver, och det svarta S:et som stod för Rederiaktiebolaget Svea skulle synas på fartygsflaggor och skorstenar över hela världen.

Entreprenörernas plan var tydlig: De skulle få ihop två miljoner svenska riksdaler (senare kronor) genom att sälja aktier till investerare. Redan en vecka senare var 101 aktier sålda och nu fanns grundplåten på plats för att starta rederiet. Den första styrelsestämman hölls i januari år 1872, och till ordförande i utsågs friherre Skogman. Verkställande direktör blev sjökapten Albert Fredholm, och bolagets kontor öppnade på Slussplan 63 i Stockholm.

Affärsidé: Trä ut och kol hem

I slutet av 1800-talet var skog en eftertraktad svensk råvara för export, och kort efter bolagets start kunde man stoltsera med att man bedrev världssjöfart. Sveabolagets affärsidé var enkel: ”Trä ut och kol hem”.

Sveabolagets första fartyg tros vara den 49,5 meter långa tremastade barken, och den fick heta just Svea. Fartyget var byggt av furu och ek och hade en dödvikt (tdw) på 1071 ton. Tillsammans med fullriggaren Nore seglade Svea med trä från Norrland ner till England, där skeppen fylldes med stenkol som fraktades vidare till Brasilien. Vid den här tiden var också järn en viktig exportprodukt. De båda ångfartygen Emla och Askur tog istället med järn till England och fraktade stenkol tillbaka.

Fördjupning: Följ ett segelfartygs långa handelsresa över världshaven!

Teknikutveckling ökar andrahandsmarknaden

Under Sveabolagets första år fick alla nya fartyg namn ur den nordiska mytologin, men när det blev vanligare att överta båtar från andra rederier så bröts namntraditionen. Ett skäl till den växande andrahandsmarknaden mot slutet av 1800-talet var att teknikutvecklingen gick snabbt. Rederierna ville ständigt förbättra och uppgradera sina skepp, vilket ledde till att fartyg med såldes av till ett billigt pris. Vid den här tiden köpte Sveabolaget in flera begagnade skepp från England.

Under hela 1800-talet dominerade fortfarande användningen av segelfartyg transporterna över oceanen, såsom fullriggare och barkskepp. Först vid sekelskiftet 1900 passerade ångarna de segelklädda fartygen i betydelse. 

Under åren 1870-1875 kom uppfinningar som gjorde maskindrivna fartyg både mer ekonomiska och driftsäkra: Den så kallade compoundångmaskinen gjorde så att hjälpsegel på ångfartygen inte längre behövdes i lika stor utsträckning, och i början av 1900-talet utvecklades ångturbinen.

Kris i sjöfartshandeln

Under 1800-talets sista decennier drabbades Sverige och Västeuropa, och särskilt Nordamerika, av en lång depression (1873-1896). Det var en ekonomisk nedgång som varade i två decennier med låg tillväxt och deflation. England som varit den ledande nationen i den industriella revolutionen sedan 1750-talet tappade nu sitt stora försprång. 

Även Sveabolaget påverkades negativt av krisen, och ovanpå det havererade åtta av bolagets 13 fartyg år 1876. Sveabolagets aktiekapital nedvärderades till mindre än hälften av det belopp på två miljoner som man startat med, och framtiden såg mörk ut.

Något annat som försvårade var de höga avgifter och skatter som lades på rederinäringen jämfört med andra verksamheter i Sverige. Kostnaderna var också påtagligt högre i jämförelse med hur det såg ut för utländska rederier. Konkurrensen från lågprisrederier med utländsk flagg hårdnade, och Sveabolaget stod på randen till konkurs. På en extra bolagsstämma beslutade man dock att rederiet skulle kämpa vidare.

Rekonstruktion enda lösningen

Drygt tio år senare, 1888, drabbades Sveabolaget av nästa kris. Det var när höga tullavgifter infördes på spannmål. Det ledde till att efterfrågan på dessa frakter som varit en viktig inkomstkälla för rederiet minskade avsevärt.

När så 1890-talet kom hade bolaget en så pass ansträngd ekonomi att en bolagsombildning genomfördes 1894, alltså en rekonstruktion. Det innebar att styrelsen upplöste det som dittills varit Rederiaktiebolaget Svea, och bildade det nya bolaget Nya rederiaktiebolaget Svea som övertog både tillgångar och skulder. Startkapitalet var 650 000 kronor. Även om namnet nu var nytt, skulle bolagets signifikanta svarta S på vit botten fortsätta att pryda fartygens skorstenar.

Ny vd och ny affärsstrategi

Vid sekelskiftet 1900 hade Nya rederiaktiebolaget Svea bara tre båtar kvar. Vändningen kom när en ny vd tillsattes år 1901: Hjalmar Blomberg, tidigare sjökapten. Många var tveksamma till valet av vd och samtidigt nådde sjöfartsnäringen i Sverige ekonomiskt sett sin absoluta botten. Förvåningen var stor när Hjalmar Blomberg istället blev räddaren i nöden. Hans affärsstrategi var att öka flottan räknat i antalet fartyg, för öka möjligheten till vinst.

Under sina 17 år som vd lyckades han få rederiets flotta att växa från tre till 74 skepp på bara 13 år, och istället för att beställa nytillverkade skepp så köpte han in begagnade. Förutom att andrahandsmarknaden gjorde inköpen billigare, så slapp man också väntetiden på att skeppen skulle byggas.

Köpte hela rederier

Under 1900-talet var de viktigaste svenska exportprodukterna fortsatt järn och trä, men nu fraktades även förädlade varor såsom tidningspapper och tändstickor över haven. Rederiet hade goda tider, och när det inte längre räckte att överta skepp, började Blomberg köpa upp hela rederier.

Bolag som bytte till Svea-flagg blev bland annat Ångfartygs AB Stockholm-Lübeck, Ångfartygs Fredrik AB och Stockholms Ångfartygs Rederi AB (även kallat Sankt Eriksbolaget). Den nya vd:n hade också skickligheten att förvalta den högkonjunktur som nu mötte hela fraktmarknaden under åren 1905-1907.

Uppköpet av just Sankt Eriksbolaget ansågs däremot mera vara en form av samgående. Förutom att slå ihop de båda rederiernas kontor som redan innan låg vägg i vägg på Skeppsbron 30 i Stockholm, så markerades sammanslagningen år 1908 med namnändringen till Stockholms Rederi AB Svea. Fler rederiuppköp väntade den närmaste tiden, och i dem ingick också en olika mängd fartyg som införlivades i bolaget. Sveabolagets viktigaste rutter gick nu utmed kusten i Östersjö- och Nordsjötrafik, men de hade även transporter över oceanen.

Världskrig väntade

Trots tvivel hade Blomberg gjort Sveabolaget till ett av Sveriges ledande rederier i början av 1900-talet. Men snart väntade stora utmaningar för svensk transportnäring som var av en helt annan art. Bolaget skulle genomlida två världskrig som försvårade handeln till sjöss, och det svarta S:et fick en helt ny och livsavgörande betydelse genom att signalera svensk neutralitet ute på haven. 

Läs fortsättningen: