Näst största rederi och toppnotering

Efter andra världskriget hade Stockholms Rederi AB Svea kört hjälptransporter till krigsdrabbade länder på uppdrag av den svenska staten. Både skepp och sjömän hade förlorats i kriget trots neutral flagg, men på 1950-talet väntade bättre tider för det 75-åriga rederiet. 

Årsredovisningen från 1947 visade på den högsta noteringen för bolaget sedan 1920. Rederi-Svea låg hack i häl efter Sveriges största rederi, Broström, som innehade 70 fartyg jämfört med Rederi-Sveas 69.

1950-talet: Olja och passagerartrafik

På 1950-talet satsade rederiet på långväga oceangående trafik och på tankfartyg. Sveabolaget fraktade bland annat olja från Västindien, Persiska viken och Svarta havet till Europa. Mellan Nord- och Sydamerika och ner till Medelhavet kördes fasta linjer. Sveabolaget fokuserade också på specialtransporter för export och import av bland annat frukt och kylvaror som fraktades över stora delar av världen. 

Samtidigt avtog rederiets intresse för landsvägstransporter, och man sålde sina aktier i ASG (AB Svenska Godsbilcentraler) vilket varit vd:n Emanuel Högbergs satsning från år 1935 på landsvägs- och järnvägstransporter. 1941 blev istället Statens Järnvägar huvudägare av ASG.

Lyxigt flaggskepp och höga lönekostnader

1953 sjösattes Birger Jarl som byggts i Sveabolagets eget Finnboda Varf. Det praktfulla passagerarfartyget inreddes med möbler i det mörka träslaget jakaranda, konst av Sven X:et Erixon och textilier från NK. 1972 såldes lyxfartyget vidare och döptes om till Baltic Star som senare blev K-märkt.

Ta reda på mer: Vad hände med Birger Jarl/Baltic Star?

På 1950-talet led svenska rederier av höga utgifter för lönekostnader, vilket var en följd av svenska myndighetsbeslut. Jämfört med exempelvis holländska rederier så hade svenska redare tre gånger så höga utgifter. Konsekvensen blev att att många svenska fartyg under 1950-talet körde under utländsk flagg – allt för att spara pengar.

Sveabolaget hade flertalet dotterbolag, till exempel N.V. Scheepvaart Maatschappij SVEA bildat 1954, vilket var ett av Rederi-Sveas tre holländska dotterbolag. 1955 köpte rederiet också samtliga aktier i Linjebuss International.  

Ökat behov av bilfärjor 

Rederi-Svea samseglade med två rederier i Finland: Bore och FÅA. Detta var en följd av att antalet resenärer mellan Finland och Sverige stadigt hade ökat efter Finlands självständighet 1917. Eftersom allt fler hade bil, började det också bli viktigt att erbjuda bilfärjor när man ville stå sig i konkurrensen om kunderna.

För att kunna möta behovet så gick Svea ihop med de båda finländska rederierna, och tillsammans startade de OJ Siljavarustamo/AB Siljarederiet 1957, det som senare skulle bli Silja Line. Sveabolagets fartyg Heimdall byggdes om och hamnade i det nya rederiet och döptes till Silja. Kryssningsfartyget tog 107 passagerare och hade plats för 32 bilar. 

1960-talet: Passagerartrafik och containerfrakt

1960-talet inleddes med att vd Emanuel Högberg efterträddes av sin son Curt W Högberg, och bolaget startade en daglig linje mellan Nynäshamn och Åbo eftersom den positiva trenden för passagerartrafik höll i sig. Det stora kryssningsfartyget Skandia, som var det samägda dotterbolaget AB Siljarederiets skepp, var byggt för 1 200 passagerare och 175 bilar. Hon sattes i arbete år 1961 på linjen Norrtälje-Mariehamn-Åbo. Rutterna Sverige-Finland, samt Skåne-Danmark (Helsingborg-Helsingör) gick särskilt bra.

När det gällde andra transporter så hårdnade däremot konkurrensen från de närliggande tyska och holländska bolagen. Från mitten av 1960-talet var det frakt i containrar som gällde, och det ställde nya krav på fartygen. De ledande rederibolagen i Sverige var snabba på att ställa om för att satsa på skepp som tog mängder av containrar, men i det avseendet var Rederi-Svea mer försiktiga i sina investeringar. 

Transporter på land allt vanligare

Konkurrensen kom också från annat håll. Det blev nu allt vanligare att transportera varor på järnvägen eller med lastbilar, även om sjövägen hade varit möjlig i många av fallen. I vd Curt W Högbergs julhälsning från 1968 märks en viss oro av, och det är tydligt att Svea alltmer använde utländska fartyg för att spara på kostnaderna:

Antalet enheter under Svea-flagg är för närvarande 18 fartyg, men räknar vi också med de fartyg som opereras av Linjebuss samt våra fartyg under Holländsk och norsk flagg blir antalet c:a 40. Inräknas dessutom 20-talet samseglande och förhyrda fartyg ser vi fortfarande bilden av ett betydande rederi.

I slutet av 1960-talet hade Rederi-Svea 23 fartyg, varav elva var passagerarfartyg, men bolaget hade rasat ner till 14:e plats bland svenska rederier.

1970-talet och ekonomisk kris

1971 firade Rederi-Svea 100-årsjubileum, men det blev en bitter start på året eftersom den 40 år gamla Syd- och Nordamerikalinjen lades ner. Enligt ett nytt ramavtal från 1970 hade AB Siljarederiet bytt namn till Silja Line och fått en blå säl som symbol. Även bolagets eget Finnboda varf såldes till Salén-koncernen.

Rederi-Sveas ekonomi var tydligt på nedgång, men som svenskt rederi var de inte ensamma. 1973 tillsatte regeringen en så kallad ”flaggutredning”, och i den konstaterade man det som länge varit påtagligt: Svenska rederier led av avsevärt mycket högre löne- och driftkostnader jämfört med andra länder.

Man fortsatte trots allt med att göra vissa betydande investeringar i nya fartyg, men på årsstämman 1975 gick det inte att blunda längre. Rederi-Svea befann sig i en djup ekonomisk kris, och man var högst medveten om att det skulle krävas stora eftergifter för att bolaget skulle ha en chans att överleva.

Försök att rädda Rederi-Svea

På stämman 1975 förhandlade Rederi-Svea med Nordstjernan som var moderbolag åt Johnson-linjen (det största konkurrerande rederiet). Man beslöt att Nordstjernan skulle äga majoriteten av aktierna i de tre holdingbolag som i sin tur hade över hälften av Rederi-Sveas aktier. Holdingbolagen hade bildats av före detta vd:n Emanuel Högberg på 1930-talet. Följden blev därmed att Nordstjernan nu fick kontroll över Rederi-Svea. 

Många av rederiets 2 650 anställda stödde idén om att Nordstjernan skulle få ökat inflytande eftersom de hoppades på att det skulle leda till en positiv förändring. Däremot kunde de inte förutspå att Nordstjernan skulle använda sitt nya inflytande till att montera ned bolaget helt och hållet.  

Nedmonteringen av rederiet

Som största aktieägare började Nordstjernan sitt arbete med att skära bort Rederi-Sveas olönsamma verksamheter. Det innebar bland annat att fartygen såldes av ett efter ett. Lönsamma delar införlivades sedan i Nordstjernans egen verksamhet, såsom Silja Line.

Trots den långa raden av försäljningar gick rederiet med förlust även året därpå. I samband med avyttringarna tillträdde också en ny vd, Eric D Nilsson, men Rederi-Svea fortsatte att gå med förlust även under hans första år på posten.

Det var inte bara Rederi-Svea som krisade, utan den svenska handelsflottan minskade sammanlagt sin aktivitet från 12,9 miljoner ton dödvikt 1976 till 4,2 miljoner dödvikt 1981 under dessa år. Den viktigaste orsaken till minskningen hade flaggutredningen från 1973 visat på: det var mer kostnadseffektivt att hyra in utländska skepp för transporter.

På årsstämman 1979 fick aktieägarna besked om att de skulle bli utan utdelning för femte året i rad. Trots det katastrofartade ekonomiska läget lades ändå en sista beställning från rederiets håll: skeppet Silvia Regina, döpt av Drottning Silvia och sjösatt 1981. Hon var då en av världens största passagerarfärjor och tog 1 601 resenärer. Silvia Regina skulle köra den lönsamma linjen mellan Stockholm och Helsingfors. 

Rederi-Svea blir fastighetsbolag

I september 1981 gjorde det 110 år gamla rederiet slutligen en överenskommelse med Nordstjernan (Johnsson Line AB) om att den senare skulle få ta över hela Rederi-Svea, inklusive Silvia Regina och ytterligare ett par fartyg.

På en extra bolagstämma tidig vinter samma år beslutades att det gamla rederiet istället skulle omvandlas till ett fastighetsbolag med namnet Stockholms förvaltning AB Svea, med uppgift att ta hand om fastigheterna NK, Åhléns City och Tempo i Farsta. Och med det beslutet så hade Stockholms Rederi AB Svea som rederi gått i graven.