Upsala Sparbank – 161 år i sparandets tjänst

Sparbanker är idéburna organisationer och drivs utan vinstintresse som en typ av folkrörelse. Ett eventuellt överskott går tillbaka in i verksamheten eller till välgörande ändamål. Till skillnad från andra typer av banker, som till exempel affärsbanker, har sparbankerna genom historien främst vänt sig till de breda folklagren och inte till stora företag eller särskilt förmögna individer.

Inspirationen till den svenska sparbanksrörelsen kom från Västeuropa och i synnerhet Storbritannien där liknande rörelser var på stark frammarsch under 1800-talets första årtionden. I slutet av 1810-talet uppmärksammades frågan i Sveriges riksdag, och efter en utredning som presenterades i december 1819 var manegen krattad för den svenska sparbanksrörelsen att dra igång. Kunderna uppmuntrades att sätta in det lilla överskott de fått av arbete på banken i stället för att slösa bort pengarna på sprit och nöjen. Genom goda vanor kunde man spara sig ur fattigdom och elände och skapa en ekonomisk trygghet.

Det tidiga 1800-talets Sverige var både fattigt och eländigt, så här fanns att göra. Den första svenska sparbanken grundades i Göteborg 1820 och blev startskottet för en rörelse som exploderade i popularitet: under de kommande hundra åren skulle Sverige få nästan 500 sparbanker.

En av de stora uppgifterna sparbanksrörelsen hade framför sig var att vinna kundernas förtroende. Deras målgrupp var människor vars tidigare erfarenhet av bankväsende i stort sett var lika med noll. Det var en stor utmaning att övertyga gemene man om att pengarna var i säkert förvar hos banken och dessutom tillgängliga när de väl behövdes. Bankerna var noga med att poängtera nyttan med att som ung och arbetsför passa på att spara på sig ett ordentligt kapital, så att man därigenom kunde undvika svårigheter på ålderns höst.

Det första mötet i det som skulle komma att bli Upsala Sparbank ägde rum på Uppsala slott i juni 1826, drygt fyra år innan banken faktiskt öppnade. Sammankallande var landshövding Berndt Wilhelm Fock och initiativet togs som en form av välgörenhetsinsats. Pengabrist var anledningen till att starten drog ut på tiden – de 200 riksdaler banco som donerats till den hjälpfond som skulle täcka bankens driftskostnader och eventuella förluster ansågs inte räcka till. År 1830 hade grundarna samlat in mer än dubbelt så mycket, 489 riksdaler banco. I dagens penningvärde hade det motsvarat drygt 71 000 kronor. Denna summa ansågs vara tillräcklig för att få i gång bankverksamheten, och Upsala Sparbank kunde i och med detta öppna på riktigt.

Vad var då Uppsala för stad för snart 200 år sedan? Här fanns förstås sedan många hundra år tillbaka det berömda universitetet och den pampiga domkyrkan. Staden hade ett litet borgerskap av hantverkare och handelsmän, men i övrigt livnärde sig de flesta invånarna på jordbruk precis som i nästan hela övriga landet. Utöver en tobaksfabrik och två boktryckerier fanns det ingen som helst industri i staden. Antalet bofasta invånare var inte många fler än 4 500 – och därtill ungefär 1 000 studenter. Många år översteg dödstalen födelsetalen.

Stadsbebyggelsen utgick från domkyrkan och sträckte sig inte mycket längre än tre–fyra kvarter i vardera riktningen. Sedan tog staden slut. Stadsdelarna Luthagen, Fålhagen och Kvarngärdet var fortfarande mest åker- och betesmarker. Gatubelysning var det si och så med. Till Stockholm kunde man sedan några år tillbaka faktiskt resa med ångbåt när vädret tillät, även om det tog en hel dag att komma dit. Trots sin ringa storlek var Uppsala på den tiden ändå landets nionde största stad. I allmänhet var stadsliv inget som lockade svenska folket – och det på goda grunder då det kunde vara en direkt hälsorisk att bo trångt i stadsmiljö.

Upsala Sparbank höll öppet för första gången den 9 oktober 1830. Bankens expedition inrymdes i domstolens lokaler en trappa upp i Rådhuset på Stora Torget. Här fick man hålla till utan kostnad, men öppettiderna var sparsamma. Endast en timme i veckan på lördagseftermiddagarna, men det var genomtänkt eftersom stadens arbetare var lediga då. Något kassavalv hade banken inte utan förlitade sig på järnbeklädda kassakistor. Sparräntan sattes till 5 procent och en bankkund fick som mest sätta in 26 riksdaler banco per år – cirka 3 800 kronor i dagens penningvärde. Lån skulle enligt stadgarna främst beviljas till den som tidigare sparat flitigt och som var i färd med att skaffa sig ett nytt yrke.

Två dussin Uppsalabor blev kunder i banken den första dagen och totalt 181 skulle bli det innan årets slut. På grund av Uppsalas ringa storlek var kundunderlaget i staden begränsat. Det dröjde inte länge innan Upsala Sparbank beslöt sig för att öppna filialer i flera av socknarna ute på den uppländska landsbygden, däribland Rasbo, Vendel och Alunda. I ungefär lika delar kom bankens huvudmän, alltså de personer som var valda att representera bankkunderna och deras intressen, från universitetet och stadens borgerskap. Samtliga var män.

Verksamheten redovisade små vinster varje år och växte sakta men säkert. I slutet av 1800-talet sysselsatte banken sex tjänstemän och hade flyttat till sitt första egna huvudkontor i korsningen Kungsgatan/S:t Persgatan. När 1800-tal övergick i 1900-tal var bankens långa startsträcka över. Under perioden 1900–1925 kom de årliga insättningarna att stiga från 1 miljon till 7 miljoner kronor. Med sådan expansion krävdes ordentliga lokaler. Under ledning av byggherren Anders Diös uppfördes därför en ny kontorsbyggnad som nästan kunde mäta sig med de ståtliga bankpalats som de kapitalstinna affärsbankerna lät bygga. Även vanligt folk förtjänade en bank med storslagna lokaler! I slutet av april månad 1928 stod huset färdigt och banken kunde flytta in. Lagom till det för Uppsala så typiska valborgsfirandet kunde den nya, fina banklokalen på Kungsgatan slå upp portarna för allmänheten. Snart skulle banken dessutom fira 100 år.

Men allt var inte frid och fröjd i banken. 1929 uppdagades det att bankens verkställande direktör, Nils Brattström, under fem års tid mot betalning beviljat miljonbelopp i lån till olika skumma fastighetsaffärer i Stockholm. Detta hade han gjort utan styrelsens vetskap och dessutom förfalskat signaturer i kassajournalen för att få lånen att gå igenom. En veritabel praktskandal rullades upp för öppen ridå och blev förstasidesstoff i pressen. För att undvika en bankrusning – alltså en anstormning av kunder som tappat förtroendet för banken och vill ta ut sina pengar – fick bankstyrelsens ordförande gå ut i Upsala Nya Tidning och på heder och samvete bedyra att bankkundernas medel inte var i fara. Brattström å sin sida dömdes till straffarbete. Upptakten till hundraårsjubileet kunde definitivt ha börjat bättre. I den jubileumsskrift som gavs ut året därpå nämns varken skandalen eller Brattström alls. Sett till hur stor uppståndelsen blev i pressen verkar det som att han och hans gärning skulle tigas ihjäl.

Om Brattström var en person som många helst ville glömma bort är nog fallet det omvända med hans efterträdare på direktörsposten, Josef Hugo Jönsson. Jönsson var en verklig eldsjäl inom sparbanksrörelsen och gjorde stora insatser som folkbildare i frågor om privatekonomi och sparande. Bland mycket annat var han utgivare av flera tidningar, däribland Sparbanksnytt och Lyckoslanten. Han var också en av de drivande krafterna för att göra sparbankseken till gemensam symbol för Sveriges sparbanker. Jönsson gick bort vid bara 57 års ålder och jobbade in i det sista. I dödsrunan beskrevs han som ”Den utan tvekan mest aktiva och initiativrika personligheten i den svenska sparbanksvärlden”. En nästan lika betydelsefull figur i bankens historia var nästa direktör, Bertil Alm. Upsala Sparbank växte kraftigt under Alms ledning och etablerade ett stort nätverk av kontor både i staden och ute på de mindre uppländska orterna. Med tiden skulle Upsala Sparbank bli den största banken i länet. Den nye direktören hade stort intresse för teknik och var angelägen om att banken skulle ligga i framkant inom detta område – bankbranschen var i allmänhet tidig med att omfamna digital teknik och automatisering. Denna inställning resulterade i att Upsala Sparbank den 6 juli 1967 skrev historia när den som första bank i Sverige installerade en uttagsautomat för kontanter. Den fanns på Stora Torget och kallades till en början för ”automatkassa”.

År 1968 ändrades den svenska banklagstiftningen så att svenska sparbanker fick erbjuda sina tjänster till företag på precis samma villkor som exempelvis Handelsbanken, SEB och andra affärsbanker. Det låg förstås nära till hands för sparbankerna att profilera sig som småföretagarnas självklara val.

Trenden i den svenska bankvärlden hade länge varit att större banker slukade mindre banker, och under 1970-talet började stora banker slå sig samman till jättekoncerner. Sparbanksvärlden var inget undantag. Under 1983 gick Upsala Sparbank med i ett konsortium tillsammans med 18 av landets största sparbanker och deras ”centralbank”, Sparbankernas Bank. Det var en föraning om vad som komma skulle och det som skulle bli slutet för Upsala Sparbank.

Den 6 juni 1991 utropades nämligen nyheten att 11 av Sveriges 104 sparbanker hade gått samman i den nybildade Sparbanksgruppen. Det var ingen slump att budskapet gick ut på nationaldagen. Via helsidesannonser i pressen basunerades det ut att ”Sparbanken är den svenskaste av banker. 3 miljoner svenskars bank”. De elva bankerna var nämligen de största sparbankerna i landet och svarade tillsammans för 75 procent av hela sparbanksrörelsens kunder. Sparbanksgruppen skulle året därpå bilda bolaget Sparbanken Sverige, och i med det var Nordens största bank skapad.

Den nya banken drevs i aktiebolagsform precis som de största konkurrenterna. Sammanslagningen innebar att Upsala Sparbank och de övriga tio bankerna formellt upphörde med sin verksamhet. I samband med nedläggningen skapades elva stiftelser, en per bank, som skulle fungera som delägare i den nya banken. I Upsala Sparbanks fall blev det Sparbanksstiftelsen Upland. Sparbanken Sverige gick samman med Föreningsbanken 1997 och bildade Föreningssparbanken, som sedan 2006 går under namnet Swedbank.