Ur NK:s personaltidning: NK – en mötesplats för Stockholms damer

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:9 (årgång 14).

Alldeles i hjärtat av det stora varuhuset har, avsiktligt eller ej, damernas egen konversationssalong fått sin plats. NK:s dam­salong är precis sådan som den skall vara - förnäm och stil­full i sin mörka ekboasering och sitt dunkelröda siden med hög­karmade stolar och bukiga byråar - ståtlig som ett gammalt engelskt slottsgemak, men ändå inbjudande och hemtrevlig med sina bekväma fåtöljer, välförsedda skrivbord och ett rikt urval av tidningar och tidskrifter. Inte ens tavlor på väggarna och de många småsaker, som ge den avslutande touchen åt ett rum, saknas här. Undra då på om varje stol är upptagen så gott som alla tider på dagen!

Ett rum, som stockholmskorna i allmänhet dock inte tyckas förstå sig på, är det lilla tystnadsrummet därinnanför. Man går där och tittar helt främmande, slår sig kanske, obekymrad om tystnadsanslaget på väggen, ned till en ogenerad liten pratstund i fullständig oförståelse för rummets ändamål. Och ändå kunde detta vara en så förtjusande lugn och ljuvlig liten vrå av den stora, surrande bikupan, med sina härligt mjuka fåtöljer och liggstolar, klädda i de lustigaste kretongmönster i dämpade, smekande färger, en mjuk och äkta matta för fötterna att sjun­ka ned i, ett rymligt, elegant toalettrum därinnanför - och så tystnad och vila. Men kanske provningarna i Kompaniet aldrig trötta, kanske köpbestyren äro blott och bart en njutning och springet i hissar och trappor en vila redan det!

Avdelningen bakom tystnadsrummet kan emellertid glädja sig åt att vara i hög grad omtyckt och frekventerad. Och det är den sannerligen också värd! Efter en kort sejour i något av de förtjusande små bås, där fröken Adlivankin regerar, kom­mer man åter som en ny och bättre människa schamponerad, friserad, ondulerad, manikyrad, pedikyrad och mycket annat på -erad och -yrad. Man kan t. o. m. få sin eventuellt något bristfälliga skönhet litet uppfiffad i de hypermodernaste elektrolysapparater.

Ur mötessynpunkt är emellertid te- och lunchrummen uppe i de högre regionerna minst lika viktiga som salongerna på ned­re botten. Säga vad man vill, så blir man allt både trött och hungrig av att »go shopping». Men det är ett oblandat nöje att få stiga inom spegelglasdörrarna till den eleganta lilla björkpanelade mat­salen uppe i fjärde våningen, få sjunka ned i en bekväm stol med utsikt över Kungsträdgårdens popplar och den skim­rande strömmen i bakgrunden, äta sin kalla rapphöna och sina profiterolles med ett litet glas bourgogne till den för­trollande musiken från den lika förtrol­lande Madmoiselle Janine's orkester. I det ele­ganta gyllenläderskaféet därinvid avslutas en läcker liten lunch med en kopp doftan­de, äkta mecka och den oundvikliga péran.

Såvida förstås, man inte föredrar att ta sin tillflykt till det förtjusande grönvita térummet, där ett verkligt gott té serveras tillika med toast, sandwiches eller världens minsta, men delikataste bakelser.

Hur som helst, så behöver man på intetdera stället känna sig iIla till mods eller riskera att bli uttittad, om man till äventyrs saknar det manliga sällskap, som ju på vanliga restauranger inses nära nog obligatoriskt. Hand på hjärtat, min nådiga, är det inte bra roligt att kunna känna sig fri från »manligt bes­kydd» någon gång? Kan det inte vara ganska lustigt att ha en restaurang att tillgå, där det är damerna, som få ta her­rarna med sig och inte alltid tvärtom! Inte heller behöver man här bry sin hjärna över drickspengarna och rockvakten kräver en inte på tioöringen för paraplyet. Drickspengar undanbedjas! - Allt detaljer för vilka vi Stockholmskor känna oss alldeles särskilt tacksamma.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:9 (årgång 14)