Johnsons – en familj inom handeln

Axel Johnson kom runt 1870 från Småland till Stockholm och blev biträde i en tygbutik i Gamla Stan. Snart nog bildade han sin egen firma för import och export av allehanda varor, bland annat ost och vin. Med tiden kom hans verksamhet allt mer att handla om att importera förnödenheter för järnindustrin och att sälja dess produkter utomlands. Affären växte och gav anledning att ta upp nya verksamheter. Man kan tala om en integration både framåt och bakåt. Johnson förvärvade Avesta Järnverk för att säkra sina leveranser. Han investerade i egna fartyg för att få kontroll över sina frakter. Rederiet Nordstiernan skapades.

Sonen, generalkonsul Axel A:son Johnson, drev faderns handelsbolag A Johnson & Co vidare. Men hans stora insats kom inte att äga rum inom handeln utan på industrins och sjöfartens områden. Rederiet blev ett av landets ledande med reguljära linjer på Syd- och Nordamerika. Engagemanget i Avesta utvecklades stegvis till ett omfattande industrikonglomerat med tyngdpunkter i järn- och stål (i synnerhet en pionjärgärning inom rostfritt stål), verkstäder, varv, oljeraffinaderi samt byggnads- och anläggningsindustri. Vid mitten av 1900-talet fanns praktiskt taget ingen bransch där inte Johnsons hade intressen.

Handel med egna varor

Tredje generationen vidareutvecklade faderns industriella satsningar. Sonen Axel, kallad bergsingenjören, gav ett nytt liv åt handelsbolaget, A. Johnson & Co. Dess internationella organisation byggdes ut kraftigt. Allt som producerades inom Johnsonkoncernen skulle distribueras till världsmarknaden av bolaget. Det skulle också förse industriföretagen med insatsvaror.

En speciell marknad som växte i betydelse var den ryska: Johnsons var pionjärer och ledande i handeln med Sovjetryssland. Man exporterade verkstadsprodukter och importerade olja. Samtidigt byggdes verksamheten i USA upp till en egen, fristående industrikoncern.

Kraftig omdaning

Den fjärde generationen kom in med bergsingenjörens dotter, Antonia, som under 1980-talet tog kontroll över handelsbolaget. Farbrodern Bo grep rodret i Nordstiernan. Familjeföretagen delades i praktiken i två sfärer, men med fortsatta band sinsemellan.

Detta var en besvärlig tid för stora delar av traditionell svensk industri. Omställningstrycket var starkt och stora investeringar fordrades för att driva det åldrande konglomeratet vidare. Ledningen valde då att renodla verksamheten. I stort sett alla industriföretagen avvecklades, liksom rederiet, medan engagemanget i byggsektorn fördjupades. Den komplexa Johnsonkoncernen omvandlades till ett holdingbolag, Nordstiernan, och ett byggföretag, NCC.

Dagab, Axfood, Åhléns

För handelsföretaget Axel Johnson betydde det att grunden för den gamla affärsidén rycktes undan. Man måste söka en ny orientering. Man hade redan en import av frukt och grönsaker. Den utgjorde grunden för en serie av förvärv, som resulterade i en grossisthandel för dagligvaror, Dagab. Tillsammans med andra komponenter, som till stor del kontrollerades av Johnsons, utmanade Dagab, sedermera Axfood, kooperationen och ICA-rörelsen och blev ”det tredje blocket” i svensk dagligvaruhandel. Grossiströrelsen kompletterades med butiker med olika koncept, bl.a. Hemköp och Willys. Därmed hade grosshandlaren Axel Johnsons arvingar tagit steget tillbaka till den konsumentnära handeln.

Ett andra steg i den riktningen var förvärvet 1989 av varuhuskedjan Åhléns. Detta var en chansning som gick hem. Belåningen var hög och risken var stor under de första åren, men vid mitten av 1990-talet var den hotande krisen överstånden. Johnsons, det gamla handelsbolaget som förknippades med fartyg, stål och olja, hade delvis bytt ansikte. Internationell handel finns kvar i organisationen, liksom den industriella tillverkningen i det amerikanska bolaget. Men betoningen på handel är återigen starkare än den var under familjens andra och tredje generation.

Familjeföretagets utmaningar

Utmaningar för ett familjeföretag som spänner över fem generationer, är att hålla kompetensen uppe och att klara överlämnandet från en generation till en annan. Den första handlar om att kunna engagera ledningskompetens utanför familjen och att balansera den mot familjens behov av kontroll.

Det andra problemet gäller att kunna klara arvskiften så att alla får sitt samtidigt som handlingskraften i ledningen upprätthålls. I Johnsons familjehistoria har olika modeller prövats, från dramatisk maktkamp till långsiktig planering.

Dessutom har familjen varit tvungen att klara hotet från den arvsbeskattning, som infördes i slutet av 1940-talet (och numera är avskaffad). Vid generalkonsulns bortgång bildades i detta syfte, i likhet med vad många andra framgångsrika företagarfamiljer gjort, en stiftelse för att främja forskning och andra allmännyttiga ändamål. Stiftelsen förvaltar en stor del av förmögenheten från Johnsons verksamhet över åren. Familjemakten ligger emellertid i en mindre familjestiftelse, styrd av kusinerna Antonia och Viveca.