Han uppfann brevbomben – ett ondskefullt geni

Martin Ekenberg kan räknas till en av de snill­rika tekniker som la grunden till en rad svenska stor­företag under slutet av 1800-talet. Men trots att han var både idé- och initiativ­rik havererade hans projekt – och till sist också han själv.

Han var född 1870 och skulle komma att sakna formell utbildning. Ekenbergs gymnasie­studier var ofullständiga och efter någon enstaka termin som extra­elev på KTH, där han läste kemi, tvingades han sluta där. Däremot hade han en extra­ordinär iakttagelse­förmåga, ett fantastiskt minne och en minst sagt kreativ hjärna.

Anställdes vid Gustav de Lavals experimentverkstad

År 1890 anställdes han på Gustaf de Lavals experiment­verkstad. Där arbetade man med att försöka utveckla en så kallad emulsor, en apparat som skulle blanda billigt fett i skum­mjölk, samt en maskin, Lakto­kriten, avsedd att bestämma fett­halten i mjölk.

Martin Ekenberg utvecklade emulsorn till en maskin som bearbetade och tog fram olja ur rovor, lin, ull, sill med mera och skapade en process för fett­raffinering. Under långa perioder arbetade han utom­lands med att lansera maskinen, bland annat i Wien, där han samtidigt följde under­visningen på Tekniska Hög­skolan, och i Königsberg.

Där studerade han också på universitet, och 1893 doktorerade han med en avhandling om fett­bestämning i mjölk. Men hans kollegor var inte imponerade, utan ansåg att han saknade gedigna kunskaper och gav honom ök­namnet Dr Humbug.

Nedläggning blev starten på nya projekt

Året därpå, 1894, lade Separator ner sin kemiska verksamhet och Martin Ekenberg började i stället hos AB Lars Montén, som till­verkade såpa och stearin­ljus. På Ekenbergs initiativ byggde företaget en fabrik för att förverkliga en annan av hans idéer: att till­verka mjölk­syra av vassle, en biprodukt vid ost­tillverkning, och sälja den som ersättning för ättika.

Men till­verkningen blev ett fiasko – även om själva idén var fram­synt. Det var första gången man i Sverige utnyttjade bakterier för jäsning kommersiellt.

Efter bakslaget med mjölk­syran flyttade Martin Ekenberg 1896 till Göteborg och grundade AB Göteborgs Olje­raffinaderi. Det skulle rena och raffinera sill­olja som lanserades som ersättning för smörj­olja. Men sill­oljan luktade så illa att ingen ville använda den.

Försök med flytande fiskfabriker

Parallellt med olje­projektet lyckades Ekenberg intressera ett konsortium, dvs. när två eller flera företag samarbetar för att uppnå ett gemensamt mål, tillsammans med bryggar­kungen Melcher Lyckholm: ång­drivna fiske­fartyg som rensade och konserverade fisken ombord.

Martin Ekenberg utvecklade en fisk­rensnings­maskin – det var det arbetet som gav honom Polhems­priset – och en metod för konservering av fisken. Man bildade två bolag, AB Promotor, som ägde patenten till de nya maskinerna, och AB Gladus (Torsk) som svarade för till­verkningen.

Under tiden i Göteborg hade Ekenberg 1897 gift sig med den 18-åriga Bertha Nilsson, men hon avled över­raskande redan året därpå. År 1899 gifte han sig på nytt, nu med den 21-åriga fransyskan Esther Châtelin.

Några år senare stod det klart att även fisk­projektet var ett fiasko: Fiske­fartyget blev för­senat, något som Ekenberg beskyllde chefen för Lindholmens och Motala verk­städer för, Johan Sjöholm (”den förbaskade sjö­ormen” som han kallade honom). Samtidigt blev tiderna sämre för sillverksamhet över lag.

När allt till sist började fungera visade det sig att fisk­konserverna, som såldes i fem­kilos­för­packningar, var för stora för detalj­handeln och för dyra för konsumenterna, som inte heller gillade smaken. År 1902 lades det stor­slagna projektet ner. Grund­idén var det dock inget fel på, vilket skulle visa sig efter andra världs­kriget då flytande fisk­fabriker blev vanliga.

Maskin för torrmjölk näst på tur

Martin Ekenberg var emeller­tid redan igång med ett nytt projekt, nu i Stockholm. År 1901 presenterade han Exsickatorn, en maskin för fram­ställning av torr­mjölk. Han försökte sälja den till Separator, som tackade nej. Då beslöt han att starta till­verkning på egen hand och bildade Martin Ekenberg AB.

Bolaget byggde fabriker i Ystad och Eslöv, men även om det lyckades sälja ett antal maskiner var kostnaderna större än inkomsterna. Samtidigt blev Martin Ekenberg på nytt änkling. Under hösten 1903 avled hans andra hustru, lika plötsligt och över­raskande som den första.

År 1904 försökte Ekenberg sälja sitt torr­mjölk­smaskin-företag till ett konsortium som leddes av ingenjören Carl Lundström. Lundström ville först rådgöra med vd:n för Centrifugal­bolaget, Karl Lundin. Han förklarade att uppfinningen var stor­artad, men sa också att Lundström skulle se till att bli av med Martin Ekenberg, ”det är den största djävul som kan tänkas”.

Exploderande paket

Det blev ingen affär och två veckor senare, den 19 augusti 1904, fick Karl Lundin ett paket till sitt kontor på Hamngatan i Stockholm. När han öppnade det exploderade inne­hållet. De som satt i när­heten kastades ur stolarna, glas­rutorna i lokalen krossades och en dörr slets bort. Lundin skadades svårt, men över­levde. Polisens under­sökning visade att paketet hade inne­hållit en låda laddad med revolver­patroner och spräng­medel.

Karl Fredrik Lundin ansåg sig inte ha några fiender som kunde vilja skada honom. Trots träget arbete fann polisen inget som kunde avslöja vem som hade skickat bomben. Martin Ekenberg var samtidigt på gång med ett nytt projekt: avvattning av torv som skulle användas som bränsle i stället för stenkol.

Han fick ett statligt bidrag på 20 000 kronor för att utveckla metoden och köpte en mosse i Småland. Men han led brist på pengar och för att avhjälpa det reste han under 1905 till England och startade The Ekenberg Milk Products Co.

Den 4 maj 1905 inträffade en ny paket­explosion, nu på post­kontoret på Linné­gatan i Stockholm. En anställd hade öppnat en för­sändelse som mot­tagaren, hov­rätts­notarien Alfred Valentin, inte hade velat ta emot. Två post­tjänste­män skadades svårt. Nu fann polisen spår som ledde till Tyskland, men de visade sig vara åter­vänds­gränder. Paket­bomberna för­blev mysterier.

Lämnade för London

År 1906 bosatte sig Martin Ekenberg i London. Han köpte en herr­gårds­liknande villa i förorten Clapham, inredde ett stort laboratorium i källaren och hyrde kontor på Victoria Street i centrala London. Han ett kostsamt och extravagant liv, gav stora middagar för engelska affärs­vänner och startade flera företag: Wet Carbonizing Co, Peat Fuel Co och Tecno-Chemical Laboratory.

Tre år senare, den 9 oktober 1909 inträffade en tredje paketexplosion. Den drabbade John Hammar, vd för Sveriges allmänna exportförening, som miste två fingrar på högra handen. Samma dag kom också ett explosivt paket till ”den förbaskade sjöormen” Johan Sjöholm, vd för Lindholmens och Motala verkstäder i Göteborg.

Sjöholm själv var bortrest och paketet öppnades av hans son, Adrian Sjöholm. Den här gången gick emeller­tid den tråd som skulle utlösa spräng­laddningen av när paketet öppnades.

Villospår ledde till honom själv

Polisens tekniska experter konstaterade senare, att ”bomberna /…/ äro fullkomliga mäster­stycken i fråga om till­verkning” och för­klarade att de ”icke till­verkats i Sverige, utan för­skriver sig från utlandet.”.

I båda fallen fick mottagarna också brev som meddelade att de hade dömts av Social­demokraternas dom­stol. Straffet skulle bestå av ”s. k. hand­fläkning efter Gustav Malmbergs system samt bränn­märkning.” Breven var under­tecknade ”Justus Felix, ordf.”.

Den 12 oktober telegraferade den svenska polisen en begäran till Scotland Yard att Martin Ekenberg skulle häktas, och två dagar senare reste två svenska poliser till London. 

John Hammars anklagades i hoten för att han ”systematiskt ned­pressat arbets­löner”; John Sjöholm för att han ”avskedade nyligen en gammal hederlig arbetare för att anställa en strejk­brytare”. I paketet till John Hammar fanns också en del av en sida från den ung­socialistiska tidningen Brand. Men både Ung­socialisterna och Social­demokraterna svor sig fria ifrån inblandning.

Handstil avslöjade Ekenberg

I samband med bomberna kom också hand­skrivna brev till olika tidningar, och det var detta som till sist avslöjade avsändaren. Flera tidningar åter­gav ett av breven och över­ingenjör Alf Larsson, som hade arbetat med Martin Ekenberg både i de Lavals experiment­verkstad och i torv­projektet, kände igen hand­stilen och kontaktade polisen.

Den 12 oktober telegraferade den svenska polisen en begäran till Scotland Yard att Martin Ekenberg skulle häktas, och två dagar senare reste två svenska poliser till London. Väl framme i England konstaterades att Martin Ekenberg lagt in sig på en anstalt för psykiskt sjuka. Där greps han och fördes till Brixton­fängelset.

I Clapham fann polisen bland annat ett mindre tryckeri som använts till en del av breven till tidningarna, skriv­maskinen som avsändaren hade använt och en del av den sida ur tidningen Brand som legat bomben som skickats till John Hammar.

Medan en brittisk domstol arbetade med att fatta beslut om utlämning av Ekenberg granskade den svenska polisen de anknytningar som fanns mellan paket­bombernas mottagare och Martin Ekenberg. Den fann att hov­rätts­notarien Alfred Valentin hade arbetat som jurist och press­informatör för Ekenberg och att John Hammar hade varnat sin bror för att satsa pengar i Eken­bergs fisk­olje­projekt.

Mördade sina hustrur?

Polisen började också titta närmare på omständig­heterna kring Bertha och Esther Eken­bergs död. I båda fallen berättade hus­hållerskan respektive jung­frun att Martin Ekenberg själv hade gjort i ordning te till sin sina hustrur kvällen innan de avled.

Den 24 januari 1910 förklarade en brittisk domstol att Martin Ekenberg skulle utlämnas till Sverige. Den svenska polisen hoppades kunna bevisa att Martin Ekenberg inte bara hade utfört fyra mord­försök med paket­bomber, utan också för att ha mördat sina hustrur.

Men Martin Ekenberg kom aldrig att utlämnas till Sverige. Den 6 februari hittades han död i sin fängelse­cell. Läkarna för­klarade att han hade dött en naturlig död, men polisen var över­tygad om att han hade tagit gift trots att inga bevis för det kunde hittas. Martin Ekenberg var uppen­barligen uppfinnings­rik in i det sista.