Fattiglappen som blev miljöbomb

Längs kusterna så stod eternitskivorna emot väder och salta vindar. De var lätta att montera, det räckte med hammare och spik. 1940- och 1950-talen var eternitens verkliga storhetstid, och gamla träfasader blev som nya i tidens funkisanda. Men det var inga statusprodukter, öknamn som ”fattiglappar”, ”tattarkex” och ”torparkex” förekom. Fabriken i Lomma gjorde dock sitt för att popularisera materialet genom att tillverka blomlådor, möbler och fågelbad av asbestcementen.

Under 1960-talets miljonprogram användes materialet till tak och fasader, men populariteten sjönk när eterniten började förknippas med trista betongmiljöer. Dödsstöten kom 1975 när LO-läkaren Anders Englund slog larm om lungcancerfall bland de anställda på eternitfabriken i Lomma. De anställda drabbades också av asbestos, med samma symptom som den fruktade silikosen.

År 1977 förbjöds asbest som byggmaterial och samma år lades fabriken i Lomma ner. Men den har lämnat spår i svenska hus, man räknar med att det finns nästan en halv miljon ton asbest i svenska byggnader, det mesta i form av eternitplattor.

Ur Företagshistoria 2011:1