Ett stamnät blir till

På 1930-talet hade vattenkraften blivit en allt viktigare källa för svensk energiförsörjning. I södra och mellersta Sverige hade de flesta forsar redan byggts ut. Nu riktades blickarna mot Norrland, rikt på älvar och vattenfall. För överföringen krävdes ett nationellt nät.

De olika kraftbolagen hade ursprungligen sina egna nät, i geografiskt avgränsade områden. Vattenfall hade två egna omfattande regionala system: Trollhättan och Älvkarleby. Dessa två system kopplades ihop 1921 via Västerås med den så kallade västra stamlinjen med rekordspänningen 130 kV. Nu bildades det som kom att kallas för Centralblocket. I början av 1930-talet fanns det ändå 15 i stort sett fristående överföringsnät i Sverige. Mellan Norrland och Mellansverige fanns ännu inga ledningar.

Hemliga planer

Vattenfalls konkurrent Krångedegruppen hade byggt ett kraftverk i Indalsälven: Krångedefallen. Kraften därifrån fördes 1936 söderut till transformatorstationen i Horndal via Sveriges första 220 kV-ledning. På omvägar fick Vattenfall höra talas om att en tredje konkurrent, Sydkraft, köpt in sig hos Krångedegruppen. Nu planerade Sydkraft på eget bevåg en ledning från Horndal till Nässjö. Den skulle gå parallellt med Vattenfalls ledning från Indalsälven. Detta gjorde Vattenfalls generaldirektör Gösta Malm oerhört upprörd. Han menade att en så viktig nationell angelägenhet som byggandet av ett stamnät inte skulle avgöras i hemlighet. ”Det gick mig djupt till sinnes” skrev han i sina anteckningar.

Vattenfall begärde därför 1936 att en statlig utredning skulle undersöka den fortsatta planeringen och utbyggnaden av det nationella stamnätet. Utredningen anförtroddes SJ:s generaldirektör Axel Granholm. Samme Granholm hade några årtionden tidigare varit chef för Vattenfalls kraftverksbygge i Porjus.

Redan våren därpå presenterade Granholm en rapport och en utbyggnadsplan fram till 1960. Kraftindustrin började nu samarbeta kring näten, och 1938 samkördes för första gången hela kraftnätet från Norrbotten till Skåne.

Granholms utredning baserades på en, som man då tyckte, mycket optimistisk ökning av elanvändningen. Han räknade med att ytterligare två ledningar, förutom Krångedes och Vattenfalls (som planerades till 1939), skulle behövas från Indalsälven och söderut. Planen var att de skulle byggas 1950 respektive 1960.

Snabba beslut under andra världskriget

Andra världskriget satte emellertid alla tidsplaner ur spel. Elbehovet ökade dramatiskt, och omständigheterna krävde snabba beslut och snabbt genomförande. Den tredje ledningen byggdes redan 1941–1943 och den fjärde 1942–1944. Så snabbt byggande kan dagens stamnätsägare bara drömma om.

Efter kriget ville Vattenfall och övrig kraftindustri bilda ett nytt gemensamt bolag som skulle svara för den fortsatta planeringen och utbyggnaden av stamnätet. Men regering och riksdag motsatte sig detta. I stället fick Vattenfall 1945 monopol på att bygga och äga 220 kV-och 400 kV-ledningarna. De övriga kraftföretagen fick utnyttja systemet genom ett stamnätsavtal.

Utbyggnaden av stamnätet har sedan dess fortsatt. År 1952 togs ledningen från Harsprånget i drift, där spänningen ökats till 400 kV. Ett världsrekord. I slutet av 1960-talet fanns sex stycken stamnätsledningar från Indalsälven och söderut. Numera finns det 12 stycken, den senaste färdigställdes 1989.

Nordiska förbindelser

Även våra grannländer har kopplats ihop. Den första förbindelsen byggdes under Öresund 1914–15. Sedan dröjde det till 1960-talet innan nästa steg togs. Mot slutet av decenniet var överföringsförmågan cirka 2 000 MW för att tio år senare ha fördubblats. Kapaciteten har ständigt ökat, främst genom tekniken med högspänd likström, HVDC.

Stamnätet har vid många tillfällen belastats mycket hårt. Men det är bara vid två tillfällen, den 27 december 1983 och den 23 september 2003, som nätet brutit ihop. Tillförlitligheten har alltså varit mycket hög.

Författare: Vattenfalls historia och kulturarv