Artikel

De vågade, vann och visade vägen

Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an” från 1839 är en plädering för kvinnans rätt att vara myndig, för näringsfrihet, och mot äktenskapet som institution.

En stor del av handlingen utspelar sig på en resa från Stockholm till Arboga med hjulångaren Yngve Frey. Där möts Sara Videbeck och sergeanten Albert. Sara Videbeck är glasmästardotter från Lidköping. Efter faderns död har hon tagit över ansvaret för familjens företag som har flera anställda. Hon har också uppfunnit en särskild sorts fönsterkitt ”så starkt, att ej det bittraste höstregn kan upplösa honom”.

Men Sara har ett problem: ”När nu min mor dör, får jag icke längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren hava.” Orsaken är att Sara Videbeck lever under skråväsendets tid, och kvinnor är utestängda från skråna. Det finns bara en möjlighet för en kvinna att driva ett skråbundet hantverk, nämligen att som änka överta mannens rörelse. Det är alltså Saras mor som formellt står för rörelsen. Då modern dör tvingas Sara frånträda den.

Men Sara är inte bara en skicklig uppfinnare utan också affärskvinna. Därför har hon beslutat att efter moderns död tillverka och sälja fönsterkitt eftersom denna näring inte reglerades av skråsystemet. Ingen annan känner till Saras recept, så hon tänker sälja kittet till alla ämbetsmästare i Lidköping, Vänersborg och Mariestad. Det gäller bara att de lär känna kittets förträffliga egenskaper: ”Och de veta av den redan; ty jag har låtit mina pojkar på sina resor utbasunera honom.”

Dessutom tänker hon hyra ut rum och öppna handelsbod för att sälja sådana varor ”som icke ännu blivit lagd under skrå. Kanhända tar jag också in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger under skrå.”

När Sara och Albert förälskar sig i varandra, är det Sara som sätter villkoren för deras gemensamma liv. Hon vill inte binda sig i ett äktenskap, utan Albert får hyra rum av henne. Själv vill hon fortsätta att arbeta och ensam driva glasmästeriet. Om de får barn, vill hon själv ta hand om dem och ordna barntillsyn.

Går det här an, Albert? frågar hon på bokens sista sida.

Boken väckte stor debatt, eftersom den lyfte fram både äktenskapet och skråväsendet som hinder för kvinnor att bli ekonomiskt självständiga. Ett budskap som både bidrog till att Almqvist miste sin tjänst om rektor för Nya Elementarskolan i Stockholm och förhindrade hans karriär som präst.

År 1846, sju år efter romanens utgivning, avskaffades skråväsendet, och 1864 infördes fullständig näringsfrihet i landet.

Undantag underlättade

Trots det, och trots att kvinnor genom historien alltid drivit företag, fanns det länge många formella hinder för kvinnliga företagare. Framför allt handlade det om begränsningar i rätten att driva verksamhet självständigt och att utbilda sig. Från mitten av 1800-talet avskaffades dessa hinder successivt genom olika samhällsreformer. Några av dem presenteras i slutet av detta kapitel.

Före 1800-talets näringsfrihetsreformer fordrades i princip tillstånd i varje enskilt fall för att driva näringsverksamhet utanför jordbruket. Detta gällde såväl kvinnor som män, men det var svårare för kvinnor att få tillstånd. Änkor hade däremot rätt att överta mannens affärsverksamhet.

Även i andra fall kunde kvinnor få tillstånd att driva rörelse. Det handlade då ofta om kvinnor som saknade annan möjlighet till försörjning. De näringar som erbjöds dem var ofta av enklare slag, till exempel krogrörelse, bryggeri, slakteri eller enklare handel, vilket inte ansågs hota männens möjligheter att driva näringsverksamhet.

Ett exempel på en fattig kvinna som fick dispens för att driva företag är Amalia Eriksson (1824 – 1923) i Gränna. Hon blev änka 1858, och året därpå fick hon tillstånd av stadens styrelse att få öppna bageri. Redan samma år lanserade hon sin innovation, polkagrisen.

Många av de formella förbud som fanns i den äldre näringslagstiftningen tillämpades inte alltid helt strikt. I många fall gjordes undantag. I andra fall såg myndigheterna mellan fingrarna på att kvinnor – och män – utövade yrken eller näringar som de inte hade behörighet för.

Många fattiga kvinnor, ofta ensamstående med barn, var vad vi i dag kallar enmansföretagare. De tvättade, städade eller utförde andra tjänster åt bättre bemedlade familjer.

I slutet av 1800-talet inleddes en kraftig expansion av det kvinnliga företagandet. Historikern Sten Carlsson har uppskattat att det rörde sig om ett femtonfaldigande mellan 1880 och 1940.

I stor utsträckning startade dessa kvinnor företag inom tjänstesektorn: handelsföretag, pensionat, restauranger, skolor, vårdinrättningar och fotoateljéersamt inom textila verksamheter. Många företagsamma kvinnor var också aktiva i arbetet för att stärka kvinnornas ställning i samhället, till exempel i den kvinnliga rösträttsrörelsen.

Det kan ibland vara svårt att förstå i historiska texter att kvinnor faktiskt var företagare och inte anställda. Ofta kallades de för föreståndare, mamsell, månglerska, tvätterska eller bagerska. Fortfarande har beteckningarna företagare och entreprenör en manlig stämpel. Och vilken association har ordet handelsman eller köpman?

Storföretagare mot alla odds

Under senare delen av 1800-talet ökade turismen till följd av förbättrade kommunikationer och ökat välstånd. En viktig pionjärer inom detta område var Wilhelmina Skogh (1849 – 1926). Hon föddes i Rute på Gotland. Pappan

var lärare men omkom när Wilhelmina Skogh bara var ett par år gammal. Som 14-åring reste hon ensam till Stockholm, där hon fick jobb som diskerska i en restaurang på Strömparterren. Wilhelmina Skogh var mycket ambitiös och fick successivt mer ansvarsfulla arbetsuppgifter. På kvällarna gick hon i aftonskola för att bland annat lära sig språk och bokföring.

År 1875 blev Wilhelmina Skogh antagen som restaurangföreståndare vid Statens Järnvägar, som skulle öppna matserveringar vid stationerna eftersom det ännu inte fanns restaurangvagnar på tågen. Hon var den första kvinnan som blev chef för en järnvägsrestaurang och placerades i Storvik, Gästrikland. Tre år senare kunde hon, 28 år gammal, öppna eget järnvägshotell intill stationen. Wilhelmina Skogh insåg möjligheterna som järnvägen skapade. År 1884 köpte hon järnvägshotellet i Bollnäs. Hon arrenderade jaktmarker och laxfiske för att locka turister och drog telefonlinjer till sina hotell.

År 1897 hölls en stor konst- och industriutställning i Stockholm. De bostadshus som just hade uppförts längs Strandvägen fick tjäna som tillfälliga hotell, med Wilhelmina Skogh som chef för utställningshotellen. Samma år blev hon även chef för Turisthotellet i Rättvik.

Wilhelmina Skogh besökte Paris och London för att studera det senaste inom hotell- och restaurangnäringen. Tillbaka i Sverige serverade hon färska grönsaker till maten, vilket då var mycket ovanligt men gjorde att hon kunde minska på det dyrare köttet. Både grönsaker och blommor hämtades från egna trädgårdsanläggningar. Wilhelmina Skogh försåg hotellen med centralvärme och elektriskt ljus så att de kunde drivas året om. I Rättvik blev hon pionjär för skidturismen.

År 1902 blev Wilhelmina Skogh chef för Grand Hôtel i Stockholm och lär ha varit landets högst avlönade kvinna. Under hennes tid byggdes hotellet ut med bland annat Vinterträdgården, den första i Skandinavien.

År 1906 köpte Wilhelmina Skogh mark på Lidingö för att där uppföra en magnifik privatbostad, Villa Foresta, där hon även drev restaurang. Satsningen misslyckades, och Wilhelmina Skogh tvingades sälja allt 1922. Hon levde sina sista år i ett rum på Grand Hôtel.

En av många kraftfulla änkor som övertog makens näringsverksamhet och med framgång drev den vidare är Augusta Posse (1843 – 1911). Hennes förste make Ludvig Berg, som hon gifte sig med 19 år gammal, var ägare av Åkers Styckebruk och andra egendomar i Sörmland. Han avled 1881, och 1886 gifte hon sig med greve Arvid Posse, före detta statsminister. Efter hans död 1901 gifte hon sig med den brittiske diplomaten Sir Audley Gosling.

Augusta Posse var en initiativkraftig och driftig ledare av det ekonomiska imperium i Sörmland som hon förfogade över. Det tydligaste uttrycket för makarna Posses regionala betydelse är byggandet av Norra Södermanlands Jernväg mellan Södertälje och Eskilstuna. Senare generationer har förundrats över hur järnvägen slingrade sig mellan så många mindre orter men undvikit Strängnäs och andra folkrika områden vid södra Mälarstranden. Förklaringen är att järnvägen drogs mellan Posses hem i Taxinge-Näsby och egendomarna i Åker, Byringe och Stålboga.

Åkers Styckebruk fick under Posses tid ett nytt kanalsystem som skapade bättre vattenkraftsförsörjning. År 1901 togs en elektrisk kraftstation i drift på bruket. Jordbruket utvecklades. Augusta Posse visade stor omsorg om personalen. Arbetarnas bostadsförhållanden förbättrades, en dansbana anlades och bruket stödde på olika sätt nykterhets- och skytteföreningarna. Till de anställda som döpte sitt barn till de patriotiska namnen Karl eller Svea utgick en särskild faddergåva.

År 1911 avled Augusta Posse, och hade testamenterat bruket till sin fosterdotter och en tidigare ägares släkting. Sir Audley Gosling blev så upprörd av att ha förbigåtts i testamentet att han återvände till Storbritannien.

Familjeföretaget viktigt nav

Familjeföretagen har genom historien varit den helt dominerande företagsformen. I de allra flesta fall gjorde både kvinnan och mannen avgörande insatser i företaget, även om det av tradition mest har varit mannen som utåt framstått som ”den verklige” företagaren.

Ofta är det svårt att i mer översiktliga företagsbeskrivningar finna spår av kvinnornas insatser. Men genom djupare studier kan man ibland finna dem. Läs till exempel kapitlet om Hilda Ericsson, hustru till Lars Magnus Ericsson, som grundade telekomjätten Ericsson.

Andra exempel på hustrur som gjort viktiga insatser för familjeföretaget är:

Gudrun Anderson, hustru till musikentreprenören Stikkan Anderson. Hon skötte kontoret när maken skrev schlagertexter.

Nancy Dafgård, hustru till Gunnar Dafgård i Källby, Västergötland. Hon spelade en stor roll i familjens livsmedelsföretag, bland annat skötte hon ekonomin och deltog i den produktutveckling som ägde rum i familjens kök.

Margareta Johansson, hustru till Carl Edvard Johansson (”Mått-Johansson”) i Eskilstuna. Han uppfann 1896 den världsberömda kombinationsmåttsatsen som revolutionerade världens verkstadsindustrier. Hon härdade de första måttbitarna i en köttgryta på spisen.

Döttrar på frammarsch

När döttrar har fått ta över familjeföretaget har det traditionellt varit i brist på söner som arvingar. Det mest kända exemplet under 1900-talet är Antonia Ax:son Johnson. När hon 1982 fick makten i Axel Johnson AB var hon fjärde generationen, men den första kvinnan i ledningen. Hon har inte bara förvaltat en bolagsgrupp utan också strukturerat om den. I koncernen ingår bland annat Åhléns, Hemköp, Lagerhaus, Willys, Kicks, Mekonomen, Designtorget, Filippa K, Cervera samt Svensk Bevakningstjänst. År 2008 omsatte koncernen genom sina heloch delägda bolag 54 miljarder kronor och hade 17 000 anställda.

Trenden i slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet är att döttrarna i de stora familjeföretagen får ledande positioner och makt i konkurrens med sina bröder.

Kända familjeföretag med döttrar i eller på väg in i ledningen är dagligvarukedjan Bergendahlsgruppen, Indiska, Löfbergs Lila, Melker Schörling AB samt Kinnevik.

Före 1950 var de flesta mer framträdande företagarkvinnorna ogifta och barnlösa. Därmed var de myndiga och de behövde inte heller ta ansvar för barn och markservice.

Ett belysande exempel på civilståndets betydelse är Eva Andén (1886 – 1970). Hon tog juristexamen i Uppsala 1912 och övertog 29 år gammal en juridisk byrå i Stockholm. År 1918 blev hon den första kvinnliga ledamoten av Sveriges Advokatsamfund och drev därefter egen advokatbyrå till sin död 1970. Hennes specialitet var familjerätt. Men hon åtog sig gärna även andra uppdrag där det gällde att hjälpa kvinnor att få sin rätt.

När Eva Andén under sina första år som jurist skulle uppträda i rätten frågade alltid rättens ordförande, innan förhandlingarna började, om hon var fru eller fröken. Det rörde sig inte primärt om hur domaren skulle tilltala henne utan om att han måste försäkra sig om att Eva Andén var ogift. Annars skulle hon inte kunna föra talan i rätten utan makens tillstånd.

Framgångsrik koncern ödelagd

Hanna Lindmark (1860 – 1941) är däremot ett tidigt exempel på en framgångsrik kvinnlig företagare som var gift och hade familj. Hon är än mer ovanlig genom att hennes make stod i skuggan av henne och snarast spelade den roll inom företaget som kvinnorna, enligt många skildringar, brukar ha. Hanna Lindmark växte upp under mycket fattiga förhållanden i Arnäs, Ångermanland. Nio år gammal auktionerades hon bort på en fattigauktion. Hanna Lindmark blev tidigt frälst och drömde om att bli missionär, men hade inte råd att studera. I stället blev hon hushållerska på KFUM i Östersund, där hon var en framgångsrik organisatör och restauratör.

Vid 42 års ålder startade Hanna Lindmark 1902 en egen servering som också skulle utbilda unga flickor i matlagning. År 1904 gifte hon sig, och året därpå flyttade Hanna och Axel Lindmark till Norrköping. Där skulle en stor industriutställning hållas 1906, vilket de räknade med skulle skapa efterfrågan på serveringsställen.

Det var i Norrköping som namnet Margaretaskolan användes för första gången. Till serveringen och utbildningsverksamheten lades nu också en gbutik med färdiglagad mat. En rad Margaretaskolor skulle sedan tillkomma runt om i landet – då även med en fjärde gren, festlokalen. Givetvis var alla Margaretaskolor alkoholfria.

Hanna Lindmark gjorde regelbundet stora donationer till missionen. Men hon var mycket hård i affärer och mot medarbetarna. Föreståndarinnorna fick till exempel inte gifta sig om de vill ha kvar sina tjänster. Den hårt arbetande Hanna Lindmark skapade sig en stor förmögenhet som företagsledare – hon ägde i olika perioder slotten Steninge i Södermanland och Mauritzberg i Östergötland, samt Dicksonska palatset i Göteborg. Efter hennes död 1941 förskingrades hennes förmögenhet och ödelades hennes livsverk, Margaretaskolan, av de missionssällskap Hanna Lindmark testamenterade sina stora tillgångar till.

Kooperativ utmanade handeln

Det är inte alltid lätt att hitta material om äldre tiders kvinnoföretagare, särskilt inte om de verkade inom ramen för ett familjeföretag med en manlig huvudman. Ibland tycks det också som om en del män har försökt utplåna spåren av framgångsrika kvinnoföretagare. Ett sådant exempel är hur Stockholms handelskammare har skildrat historien om skrivbyråerna – se kapitlet om Ulla Murman, ett annat exempel är konsumentkooperativet Svenska Hem.

Svenska Hem bildades i Stockholm 1905. Bara kvinnor fick bli medlemmar i föreningen och handla i dess butiker. Historien om Svenska Hem var nästan helt okänd innan Monika Björks och Eva Kaijsers bok Svenska Hem – En passionerad affär kom ut 2005. Boken berättar om ett kooperativ med enbart kvinnliga medlemmar motarbetat av de manliga handelsmännen. Initiativet till föreningen togs av Anna Whitlock (1852–1930), en driftig entreprenör och folkbildare. År 1878 grundade hon en pedagogiskt nydanande samskola, Whitlockska samskolan, och var bland annat ordförande i Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt.

Svenska Hem ville röja upp i dåtidens dåliga livsmedelshygien och motarbeta det utbredda fusket inom dagligvaruhandeln. Föreningen förnyade butiksinredningen och introducerade nymodigheter som konserver och färdiglagad mat.

Men Svenska Hem var mycket mer än en butikskedja, även om man hade fem butiker och 3 000 medlemmar. Föreningen ordnade utställningar och föredragsturnéer, gav ut småskrifter och Sveriges första konsumenttidning, organiserade diskussionsaftnar och skapade ett litet bibliotek. Dessutom hyrde föreningen ut en viktig nyhet, dammsugare, till medlemmarna.

Kvinnokooperativet blev Stockholms största konsumentförening. Men när Svenska Hem 1917 uppgick i den nybildade Stockholms Konsumentförening såg dess föreståndare Albin Johansson, sedermera legendarisk KF-chef, snabbt till att utplåna alla spår av Svenska Hem. Eller ”Hemska Sven”, som han kallade kooperativet.

Framgång förminskas

Historiskt finns det också en tendens att förminska framgångsrika kvinnor. Många har blivit föremål för mer eller mindre fantasifulla myter som syftat till att reducera deras betydelse eller att göra dem till anekdotiska specialfall, utan relevans för ”den riktiga ekonomin”.

Ett sådant exempel är den skickliga mejerskan Ulrika Eleonora Lindström på Gammelbyns Mejeri i Burträsk. År 1872 uppfann hon Västerbottensosten, en innovation som kan ha tillkommit genom ett misstag i den vanliga ostproduktionen. Men Ulrika Eleonora Lindström förstod att misstaget kunde förvandlas till en framgång. Ändå lever myten om att hon vänslades med sin fästman i stället för att röra om i ostmassorna, vilket skapade en helt ny sorts ost.

När hörde man berättas om en manlig uppfinnare, vars uppfinning berodde på att han var upptagen med att vänslas med kvinnor i stället för att koncentrera sig på laboratoriearbetet?

Att förlöjliga kvinnors insatser är ytterligare en metod att förminska kvinnors betydelse. Det har bland annat drabbat de rodderskor i Stockholm som skötte kollektivtrafiken till sjöss från 1600-talet till slutet av 1800-talet. Det var kvinnor som ägde och rodde båtarna, ofta fattiga arbetarhustrur och änkor som fått tillstånd för denna verksamhet av sociala skäl.

In i modern tid har det berättats att dessa kvinnor var fula, försupna, elaka och vildsinta. Fortfarande används oftast det nedsättande epitetet ”roddarmadammer” om de företagsamma kvinnorna.

Under 1800-talet dök det upp roddbåtar som betjänades av dalkullor. Dessa kullor var däremot, enligt sägnen, vackra och vänliga, och konkurrerade därför ut de gamla rodderskorna.

Den första vetenskapliga studien om rodderskor kom 2008 med boken Rodderskor på Stockholms vatten skriven av docent Christine Bladh. Boken slår hål på myten om rodderskornas otrevlighet och hets mot dalkullorna. I stället presenteras belägg för att timmermän från flottan, som ville bedriva roddtrafik, hotade och överföll rodderskor.

Det stämmer inte heller att dalkullorna konkurrerade ut rodderskorna. Kullorna stod för expansionen av roddtrafiken i mitten av 1800-talet, medan rodderskornas transportarbete var konstant. När ångsluparna kom var det kullorna som snabbast slogs ut.

Varför uppstod då dessa seglivade myter om rodderskorna? Sannolikt därför att rodderskorna var fattiga kvinnor med fysiskt krävande arbeten i en utpräglat manlig miljö. Timmermän och andra män i hamnen ansåg att rodderskorna trängde sig in på deras territorium. Vår bild av rodderskorna präglas av de skildringar i text och bild som män ur borgerligheten producerade. Rodderskornas verksamhet stred uppenbart mot det borgerliga kvinnoidealet. Kunderna ur de finare kretsarna var dessutom ovana att sitta samman med kvinnor i hårt fysiskt arbete.

Dalkullorna utgjorde inte ett lika stort hot mot männens världsbild. Kullbåtarna ägdes av bättre bemedlade män i Stockholm men roddes av dalkullor, kvinnor som utgjorde ett närmast exotiskt inslag för Stockholms borgerskap.

Utvecklade välfärden

Många kvinnor gjorde under decennierna kring sekelskiftet 1900 stora insatser inom vård, omsorg och utbildning. Deras pionjärgärningar kom sedan att få betydelse för utvecklingen inom de offentliga välfärdstjänsterna.

Dessa kvinnor grundade ofta egna skolor, barnträdgårdar, läkarmottagningar eller andra institutioner. En orsak till att de valde att bli företagare var att kvinnor länge var utestängda från offentliga tjänster inom det yrke de hade utbildat sig för.

Ett exempel på detta är Karolina Widerström (1856 – 1949). Hon blev 1888 Sveriges första kvinnliga läkare. Men som kvinna hade hon inte rätt till fast tjänst på något sjukhus, även om hon inledningsvis fick amanuenstjänst av en välvilligt inställd professor. I stället öppnade hon en egen gynekologisk mottagning i Stockholm 1889 som hon drev till 1924.

Mottagningen blev en stor framgång. Väntrummet var alltid fyllt med patienter som uppskattade att få en kvinnlig läkare. Ibland ringlade sig köerna ut på gatan. Möjligen undrade någon varför det stod en del stora starka karlar i kön till gynmottagningen. De var stadsbud som hyrdes in av kvinnor för att bevaka deras plats i kön.

Kollegor krävde dräktbyte

En annan pionjär var Ingrid Gärde Widemar (1912 – 2009), advokat med egen firma, riksdagsledamot och landets första kvinnliga ledamot i Högsta domstolen. Hon utnämndes till justitieråd 1968, efter 19 år för Folkpartiet i riksdagen.

Ingrid Gärde Widemar kämpade för jämställdhet mellan könen och skrev 1945 den uppmärksammade boken Hatt och huva. Boken handlade om hur kvinnor hindrades från att göra karriär inom den offentliga sektorn.

I riksdagen kämpade Ingrid Gärde Widemar mot den könsdiskriminerande sambeskattningen, som riksdagen röstade för att avskaffa först 1970. Hon stred också för lika lön för lika arbete för kvinnor och män, för gifta kvinnors rätt att bära sitt flicknamn, för kvinnliga präster, för ett förbud mot barnaga, för rätten att gifta sig också för människor med vissa sjukdomar och för åtalsfrihet för de kvinnor som gjort abort i Polen.

När hon 1968 kom till sitt första sammanträde i Högsta domstolen skickade hennes manliga kolleger hem henne för att byta kläder. Orsaken var att hon bar en ljusrosa dräkt, vilket ansågs opassande för ett justitieråd.

Drygt 40 år senare är det lätt att skratta åt att det var möjligt för män att diktera klädseln för en kvinnlig kollega, välutbildad och med lång erfarenhet i maktens korridorer. Men alla påverkas vi av vår egen tids fördomar och föreställningar om både synliga och osynliga regelverk.

I boken ”Stråhattar & batterier” lyfts både historiska och nutida kvinnor fram. Deras gemensamma nämnare är att de är entreprenörer och företagare – och väldigt modiga. Några av dem har slagits mot etablerade strukturer, några leder företag deras föräldrar grundat och några drivs mer av en idé och en vision än av viljan att vara företagare.

Författare: Anders Johnson