Yrken som försvunnit

Det troligaste är nog att många gravstenar kommer att sakna titlar i framtiden. Sådana används alltmer sällan i Sverige, till skillnad från exempelvis Tyskland där varje hög potentat inom näringsliv eller politik tycks vara Herr/Frau Doktor Professor.

De titlar som används i det svenska näringslivet är allt oftare engelska, även i företag som inte har särskilt täta internationella kontakter. Nu är dock titelimport inte något nytt fenomen, även om den tidigare oftast kom från Tyskland.

Den svenska gruvnäringen byggdes upp efter tyska förebilder. Fram till 1855 användes i svensk gruvlagstiftning den tyska titeln geschworner (”edsvuren”) på den tjänsteman som skulle se till att gruvarbetet bedrevs på rätt sätt. Andra tyska titlar i bergsbruket var bergshauptman (bergmästare), bergsgevaldiger (rättsbetjänt vid bergstingsrätt), markscheider (gruvmätare) och proberare (mineralanalytiker).

Yrken som försvunnit

Många titlar har försvunnit helt enkelt därför att yrket inte längre finns kvar. Detta gäller exempelvis för de fysiskt tunga arbeten som utfördes av kvinnor. Mursmäckor bar 60 kilo murbruk åt gången till murarna. Rodderskorna i Stockholm rodde bland annat till Arboga enligt en fastställd prislista.

Sveriges sista traditionella hammarsmeder upphörde med sitt arbete 1964 då lancashiresmedjan i Ramnäs lades ner. Året därpå var det dags för den sista statliga ånglokseldaren att sluta. SJ:s sista reguljära ånglokståg gick nämligen sommaren 1965 som badtåg mellan Malmö och Falsterbo. Televerkets sista telefonist vid en manuell telefonstation kopplade upp det sista samtalet i Arjeplog 1972. Sveriges sista flottare lämnade yrket 1991 då flottningen upphörde i Klarälven.

Handeln var länge starkt reglerad, vilket skapade en hel flora av handelsyrken, varav många numera är borta. Andra yrken finns kanske kvar i moderniserad form, men titlarna har försvunnit därför att de har fått en nedlåtande eller gammalmodig klang. Här är några exempel (varav flera också fanns i feminin form):

Galanterihandlaren sålde lätta och lyxiga prydnadsvaror som speglar, handväskor och parfymerivaror. Gottköpshandlaren sålde billiga varor av enkel kvalitet. Hökaren hade en handelsbod som i liten skala sålde livsmedel. Kramhandlaren sålde små (prydnads)saker av ringa värde. Manufakturhandlaren sålde mindre industrivaror, till exempel textilvaror eller mindre järnvaror. Månglaren drev handel i liten skala utan butik. Nasaren sålde billiga varor vid dörren till köparens bostad. Viktualiehandlaren sålde livsmedel.

Sedan hade vi handlare som reste långa vägar för att uppsöka kunderna. Gårdfarihandlarna var kringresande försäljare som bar varorna med sig. Kom de från trakterna kring Borås, vilket de ofta gjorde, kallades de för knallar. Sörkörare var bönder från Västernorrlands och Jämtlands län som vintertid gjorde handelsresor med egna och grannars produkter till städer och marknader i Svealand.

Förändrade yrkesroller

Butiksbiträdet finns naturligtvis kvar som yrke. Men ingen vill bli kallad ”bodknodd”, tidigare en vanlig beteckning på ett manligt butiksbiträde som försökte imponera genom uppförande eller klädsel som var mer förnämligt än vad hans ställning ansågs motivera. Även handlande har det blivit ont om, trots att denna titel nog var lite finare än handlare. Och grosshandlare har fått alltför mycket doft av punchveranda.

Man kan notera att ICA gärna använder begreppet ICA-handlarna om sig själva, för att betona betydelsen av det lokala affärsmannaskapet. Konsum har i stället använt ordet föreståndare för att markera att det här inte finns någon profitör inblandad.

Mer eller mindre betydelsefulla titlar

Tidigare var det vanligt att framträdande personer i exempelvis näringslivet använde sig av en personlig titel som inte hade samband med deras yrkesbefattning.

Om man en gång blivit doktor, professor, konsul eller generalkonsul, så var det den titel man använde resten av livet. Även militära grader kunde hänga kvar sedan man tagit avsked från försvaret.

Amiral Arvid Lindman känner många till, även om få nog vet att hans sjömilitära karriär avlutades långt innan han hade nått den lägsta amiralitetsgraden. Även DN:s chefredaktör Sten Dehlgren hade sjömilitär bakgrund och titulerades alltid kapten. Marcus Wallenberg d.ä. kallade sig häradshövding, vilket visade att han som tingsmeriterad jurist tilldelats titeln vice häradshövding. Generalkonsul Axel Ax:son Johnsons son, som även han hette Axel, blev förvisso också generalkonsul för Thailand. Men för att undvika förväxlingar kallade han sig bergsingenjör.

Doktor Gustaf de Laval hade verkligen doktorerat (i kemi) medan doktor Gustaf Dalén var hedersdoktor. I modern tid har hedersdoktorer ofta undvikit att använda sig av denna titel i Sverige, även om Pehr G. Gyllenhammar här var ett undantag. Inom Wallenbergsfären omnämnde man stundtals Peter Wallenberg som doktor, även om det inte fick någon större spridning, kanske på grund av att han knappast hade någon akademisk framtoning.

Lagreglerade titlar

I en tid då titlar gärna byts ut i tron att yrket därigenom ska få högre status – som exempelvis när städare blev lokalvårdare – känns det befriande att titeln kassaföreståndare fortfarande används för en mycket kvalificerad befattning. Denna lagreglerade titel syftar alltså inte på någon som ansvarar för utgångskassorna i en stormarknad, utan för den som är chef för en erkänd arbetslöshetskassa. Flera titlar är lagligt skyddade, till exempel advokat och alla legitimationsyrkena. Sjukgymnasterna bytte nyligen titel till fysioterapeuter – lustigt nog med krav på en annan legitimation än då de hette sjukgymnaster. Till skillnad från flera andra länder är titeln arkitekt dock inte skyddad i Sverige, vilket har givit upphov till landets kanske krångligaste titelflora, bland annat ”arkitekt SAR/MSA”.

Ur: Företagshistoria 2015:4

Text: Anders Johnson